Att vara anonym

Jag läser ett antal mer eller mindre kända bloggar och det verkar som om det blir mer och mer viktigt att ha foton i bloggen. Personligen känner jag inget behov av att "visa upp" mig eller få kommentarer om mitt utseende av diverse läsare som jag inte känner. Jag förstår att det är mindre arbete att titta på bilder än att läsa ett långt blogg inlägg (=mer läsare) och att man får en bättre bild av skribenten, men jag tror ändå jag ska gå emot strömmen och blogga utan en miljon foton. Med tanke på mitt valda yrke borde jag kunna hålla en läsare intresserad bara genom mina ord. 

Det finns även en hel del känsig information i den här bloggen, och jag vill verkligen inte att människor ska söka på mitt namn eller mitt foto och finna den här bloggen. Missförstå mig inte, det är inte det att jag inte vill berätta, men vissa människor får bara inte hitta den här bloggen, så är det bara. Jag hoppas att ni respekterar detta. Jag har inga planer på att bli den nästa Blondinbella eller Kenza, men om ni följde mig tidigare eller om du helt enkelt hittat hit nu och känner att du kanske snubblat över en blogg som kommer rakt från hjärtat, ja då får du hemskt gärna stanna.

Ett år och nio månader senare

Åh Herregud. Vilket långt vakum den här bloggen har befunnit sig i. Jag trodde inte ens att jag hade kvar kontot, men så loggade jag in med min gamla email och där fanns den. Tvivlar på att mina gamla läsare finns kvar efter så lång tid. Jag skulle kontakta er om jag kunde! Säga att kanske... kanske kommer jag tillbaka nu. 

I så fall, om jag bestämmer mig for att komma tillbaka, så ska ni få veta hur det gick sedan. Om  hur jag funnit mannen i mitt liv och vem han är  (ps: det någon ni känner sedan tidigare!)