Heartbreaker

It may seem strange, but I'm warning you, I may not be that nice. Maybe baby I'm a heartbreaker, heartbreaker, hard as ice.

Jag har många bra egenskaper som människa, men jag kan vara egoistisk. Speciellt när det kommer till mitt kärleksliv och mina känslor. Jag vet vad jag vill ha och jag vägrar att kompromissa. Om det inte känns helt rätt, så kan jag inte bygga något på det. Detta har lett till att jag har krossat en del hjärtat i mina dagar. Ofta har killarna haft mer känslor för mig än vad jag haft för dem (även om motsattsen hänt) och jag har inte kunnat låtsas. Jag tycker inte man ska behöva det heller. Kärlek ska vara underbart spontan och inte kännas påtvingad. Mer än en gång har jag suttit bredvid någon som tittat kärleksfullt på mig och tänkt "Okey, om jag känner efter riktigt, riktigt mycket så kanske...". Behöver jag säga att det aldrig funkar?

Så vad vill jag då ha? Vilka känslor måste jag känna? Jo, en omedelbar nyfikenhet och intresse för personen ifråga. När vi väl börjat prata ska jag aldrig vilja sluta. Jag vill bli fångad av små detaljer, som sättet hans händer rör sig på eller hur jeansen sitter över hans höfter. En känsla av att kunna strunta i allt annat bara jag får spendera mer tid tillsammans med den här personen. Jag tycker inte det är för mycket att begära, gör ni?

Killar som har stämmt överens med alla punkter jag möjligtvis kunde sätta upp för en "drömman" har inte fungerat ändå, eftersom de ovanstående sakerna inte har funnits. Jag har fått ett par ordentliga kängor av killar som inte har förstått vad som har varit fel och jag vet inte hur jag ska förklara för att få dem att förstå. "Jag blir helt enkelt inte fascinerad av småsaker du gör". "Det känns inte spontant nog". Men när jag vet hur det ska kännas, hur kan jag då nöja mig med något mindre?

Är det inte äkta, så är det inte alls.

Midsommarafton

Midsommaren blev helt okej i år ändå, trots helvetet jag nämnde i förra inlägget. Jag blev upphämtad i en bil som redan var överfull och hamnde genast i knät på en söt kille med stora bruna ögon. Som tur var skulle vi inte åka allt för långt, men min nacke var böjd i en konstig vinkel hela vägen dit. Jag har fortfarande ont i den.

Vi begav oss ned till ett gammalt hamn- och lagerområde och en liten (högst förbjuden) sandstrand som jag inte ens visste fanns. Där slog vi läger och fick fyr på elden i eldstaden som stod där. Stranden var öppen för blåsten, men vi kurade ihop oss vid elden och försökte ignorera den. Det visade sig att det fanns massa trevliga människor i gruppen och trotts att jag var något av en outsider, som bara kände en person sedan innan, blev jag genast trevligt bemött, (det är det som är fördelen med att resa och möta nya människor ensam). Gruppen blev större ju längre kvällen led och tillslut var vi upp emot 20 personer där på stranden. Tiden flög iväg och plötsligt hade det gått sju timmar! Vi hade hunnit grilla, äta jordgubbar och glass, ha allsång med en gitarr på klipporna och dansa midsommardanser kring en något för full kille.

När klockan närmade sig midnatt bröt vi upp och bestämde oss för att åka till en privat fest i en annan del av staden. Eftersom vi var för många för att få plats i bilen, fick vi åka i skift. Jag, en tjej till och fyra killar stannade kvar. Två av dessa fyra killar var söta och jag hade kunnat tänka mig att strula med någon av dem, men så blev det inte. Den ena killen (med bruna ögon) hade sin bästa vänninna med sig och de var oskiljaktliga hela kvällen och omöjlig att komma nära, den andra killen var inte på humör. Ironiskt nog fick jag en tredje kille på halsen som förföljde mig hela kvällen, trots att jag inte var ett dugg intresserad. Well, story of my life.

Jag har nog aldrig åkt bil på ett så intressant sätt som jag gjorde på vägen till den privata festen. I baksätet satt tre killar och över dem låg jag med huvudet i knät på killen med de bruna ögonen. Ja, jag vet att man inte ska åka så, det är dumt och trafikfarligt att åka för många i en bil, men jag var inte helt nykter och vi var tvugna att förflytta oss. Festen var inte mycket att hurra för, men på något konstigt sätt gick klockan väldigt fort och jag var inte hemma förrän klockan tre.

För att sammanfatta det så kan jag väl säga att jag gärna hade träffat flera ur gänget igen, för de var trevliga och kvällen var helt okej. Väldigt synd att det inte blev något ragg bara.

Midsommarhelvetet

För de allra flesta innebär midsommar en rolig kväll med mycket festande eller dans kring midsommarstången. Själv önskar jag att jag kunde säga det samma. Helst av allt skulle jag velat dra till ett stort party någonstans och bara ha kul. Att fira midsommar i Hyde Park med alla London svenskar skulle inte vara fy skam det heller.

Tyvärr är det precis som vanligt. Jag försöker komma bort från familjefirandet och dra ihop ett gäng för att ha lite kul, men folk har svårt att bestämma sig, ingen vill angagera sig och om jag inte styr upp precis allting rinner det hela ut i sanden. I år verkar rinnandet få ytterligare hjälp av regn. Jag som planerat att vi skulle vara ute vid havet! Vad ska jag göra? Det är ju ingen höjdare att sitta ute i ösregn utan något skydd, men det finns ingenstans vi kan hålla till i stället. Jag vet inte hur många som kommer, någon definitiv plats är inte bestämd och klockan tickar allt närmare midsommarafton.

När jag flyttar till London ska jag genast söka upp någon festkommitté och bli kompis med alla där. Då kanske man äntligen kan få lite vänner som orkar angagera sig för att få kul! För övrigt undrar jag var han ska fira sin midsommar?

Beroendeframkallande

I've kissed your lips and held your head. Shared your dreams and shared your bed. I know you well, I know your smell. I've been addicted to you.

Dagen innan jag skulle åka till England med klassen köpte jag Back to Bedlam med James Blunt. Det var precis innan alla världens radiostadioner gjorde hans låtar uttjatade och jag spelade hans låtar om och om igen på min mp3. Jag tyckte om hans röst, de finstämda låtarna och texterna. Jag tycker fortfarande om de sakerna, men numera har jag mycket svårare för att lyssna på dem. De påminner allt för mycket om någon jag förlorat.

Det var i september och sista året på gymnasiet hade precis dragit igång. Äntligen skulle vi få åka iväg på resan vi kämpat så hårt för. Fem dagar i Cambridge och nio dagar i London. Humöret var på topp! I London skulle vi jobba på olika företag och jag blev tilldelad en plats på ett reklamföretag. Det var litet, men de som jobbade där var trevliga och tog med mig på studiobesök runt om i London. Bland annat fick jag besöka en av Londons populäraste radiostationer, men det var på en liten fotostudio jag skulle möta Honom med stort H. Jag hade precis inlett något oidentifierbart med en kille hemma i Sverige och hade absolut inte planer på att träffa någon i London, men när det väl hände kunde jag inte hindra mig själv från att falla för frestelsen.

Han var australiensare och charmig så att det räckte och blev över. Han var ingen jag skulle vänt mig om efter på gatan, men nästan genast surfade vi in på samma våglängd. När vi väl började prata kunde vi inte sluta. Även de runt omkring verkade märka av vad som hände (kanske till och med innan jag själv förstod det). Jag gjorde allt för att förlänga tiden tillsammans med honom och stannande två timmar extra efter att min praktik egentligen slutade. Vi följdes åt till tunnelbanan och jag valde linje med omsorg för att fördröja avskedet. När vi stod där i vagnen och dundrade fram i mörkret, kunde jag inte låta bli att bjuda ut honom på en drink dagen efter. Trots killen som väntade där hemma. För mig själv ursäktade jag det med att det bara var i all vänskaplighet, men sanningen var den att jag redan var beroende. Han var genast med på noterna och missade till och med sin station för att hinna skriva ned sitt mobilnummer. Resten av dagen svävade jag på moln.

Under de följande dagarna som jag var i London träffades vi varje dag. Kyssarna var heta och nätterna ljumna. Jag har alltid fått kämpa för att försöka känna det där som jag vet att killarna känner för mig, men med australienaren fanns det bara där.

Avresan kom allt för snabbt. Sista morgonen innan vi lämnade London för kalla, tråkiga Sverige spelades James Blunts första singel Beautiful på radion i matsalen. Australienaren hade spelat samma låt för mig är vi suttit vid hans dator på jobbet och nu utlöste den en flod av minnen som satte sig som en klump i halsen. Jag var tvungen att bita ihop hårt för att inte börja gråta. Varje ord kändes i mitt hjärta. Jag trodde aldrig jag skulle få se honom igen.

Nu visade det sig att jag hade fel. Jag skulle få se honom igen. Kanske hade det varit lättare för mitt hjärta om det hade slutat där och då. Kanske borde jag ha valt att åka hem till killen i Sverige som om inget hade hänt. Kanske hade jag aldrig något val... (läs fortsättningen här)

You´re beautiful it's true. It must have been an angel with a smile on her face, when she though up that I should be with you. But it's hard to face the truth. I will never be with you.

Vikten av att prata med luft

Jag har ofta konversationer med folk som inte är där. Jag gör det inte för att jag sedan ska ha dessa i verkligheten, det handlar för det mesta inte om övning inför något, utan oftast är det för att den personen jag pratar med är onåbar i verkligheten. Fysiskt eller emotionellt. Då kan det kännas skönt att ändå prata med dem och låtsas att de är där för en stund.

Jag har inte bara konversationer med dem. Ibland går jag ett steg längre och tar en promenad med eller blir omhållen av någon som inte finns där. Jaha, tänker ni nu, det var väl det jag visste. Den här tjejen borde spärras in i ett vadderat rum någonstans och bli beordrad att tvångs-titta på alla Glamouravsnitt som någonsin gjorts.

Ja, jag vet att det är lite galet att prata med någon som inte finns där, men samtidigt är det en mental tillfredställelse. Det är själv-terapi och fungerar på samma sätt som när andra pratar med gossedjur eller djur i allmänhet. Det viktiga är inte svaren, utan känslan av att någon finns där och lyssnar och tröstar. Den overkliga personen finns alltid där, den har alltid tid och måste inte sitta i telefon i tre timmar eller springa på möte. Ibland kan man faktiskt få bättre tröst av att prata med luft än av verkliga människor.

För allt är precis som det borde vara, men sällan är.

Gift dig med dig själv!

När vi gifter och förlovar oss tycker många att det är en självklarhet att man måste älska personen ifråga. Det är trots allt någon som man planerar att spendera resten av sitt liv med. Trots detta glömmer vi lätt bort att vi faktiskt tvingas dras med oss själva precis lika länge.

Ofta är man sin egen värsta ovän. Ingen annan klankar ned på dig på samma sätt som du själv gör dag ut och dag in. Det är du själv som kritiskt granskar varje vinkel av din kropp och förbannar de där extra kilona kring höfterna eller bristningarna på huden som tycks skina värre än neonskyltarna på Picadilly Circus. Det är du själv som trots att du utförd en uppgift bra på jobbet eller i skolan bara vet att du kunde göra det så mycket bättre. Det är du själv som jämför dig med alla andra och alltid finner att du alltid är sämre.

Om en parter hade sagt allt det här, dag efter dag, så hade de allra flesta rest sig upp, gått ut i hallen och smällt igen dörren i ansiktet på honom. Tyvärr är det inte lika lätt att säga upp bekantskapen med sig själv. Det är rent av omöjligt. Enda sättet är att acceptera det du inte kan förändra, arbeta på det du kan förändra och inte är nöjd med och helt enkelt ha överseende med dig själv. För du hakar ju knappast upp dig på småfel hos din partner eller dina vänner. De tycker om dig för den du är, så varför inte ta och göra samma sak?

Innan du ens funderar på att ingå ett livslångt kärleksförhållande (eller ett förhållande överhuvudtaget) så måste du ingå ett kärleksförhållande med dig själv. Gift dig med dig själv och lova att älska dig själv i nöd och lust, i all evighet.

Hur låter man bli att falla?

När jag sitter och bläddrar i olika, mer eller mindre välskrivna, tidningar som riktar sig till unga kvinnor hittar jag nästan alltid råd om saker och ting. Hur du flörtar på bästa sätt, Hur du blir sexigare, Hur du fångar killen du gillar. Dessa är nog så användbara, men jag skulle behöva en helt annan typ av lista med tips. Är det någon mer än jag som vill veta Hur man låter bli att falla?

Jag är sparsam med mina kyssar, det måste jag erkänna. Det är inte vem som helst som får kyssa mig, vilket då leder mig till ovannämnda problemet. För när jag väl hittat någon som jag kysser, då är det inte bara en sak som stämmer, det är många.

I fredags till exempel, tänkte jag att nu, nu skulle jag verkligen bara ha kul för kvällen. Det var den obligatoriska festen för studenterna. Drinkarna flödade, mössorna flög och humöret var på topp. Dansgolven var packade, rytmerna tunga och plötsligt fanns han bara där. Han stod ut bland de andra killarna pågrund av sin intensiv blick och fina ögon. Avsaknaden av mössa talade om att han var äldre och därmed roligare. Killar som kan dansa är verkligen sexiga och den här killen visste vad han gjorde på dansgolvet. Han var helt klart snyggast där och jag visste att det var han eller ingen. Så det blev som det blev. Vi dansade. I flera timmar. Han bjöd mig på en drink och vi hånglade. Allt var perfekt. Till och med hans röst.

Det var tänkt som en en-kvälls-flirt inget mera. Varken från hans sida eller från min, men när klubben stängde och han gav mig en sista kyss och försvann så stod jag där, med ett fån-leende på läpparna och insåg att jag inte ville att kvällen skulle ta slut. Nästa morgon vaknade jag upp och insåg aningen förvirrad att jag ville träffa honom igen. För att prata, lära känna honom bättre, ta en fika, gå på bio, ja vad som helst. Det skulle ju bara vara för en kväll! Var kom de här tankarna ifrån?

Så nu sitter jag här, utan hans telefonnummer och undrar när jag får träffa honom nästa gång. Jag vill inte falla för den här killen. Det finns hundra orsaker till varför jag inte borde göra det. Framför allt för att jag kommer flytta i höst. Så varför kollar jag mig då runt omkring när jag går på stan? Varför önskar jag att han ska ploppa upp på cafét där jag sitter med mina vänner?

Jag är verkligen oförmögen till att ragga upp folk på krogen för en kväll. Så alla tidningar som ständigt skriver om förhållanden, jag behöver inte veta hur jag ska fånga killarna, jag behöver veta hur jag ska släppa dem när kvällen är slut.