Verklighetens monster

Idag fick jag veta att jag inte var ensam om att uppleva det hemska jag gjorde. Samma man, samma monster, har varit på en annan tjej, ockå hon dotter till en av mannens dåvarande vänner. Hon var ungefär lika gammal som jag var när det hände. Bara ett barn. Vi var bara barn för guds skull! Liksom jag har hon mått psykiskt dåligt under en längre tid, men till skillnad från mig berättade hon det för sina föräldrar kort efter att det hade hänt. En polisanmällan gjordes också, men ledde ingenvart. Det är därför jag inte polisanmälde honom när mina föräldrar fick veta vad han gjort, det svenska rättsväsendet är ett skämt.

När jag fick reda på att jag inte var ensam tog jag beslutet att berätta vad som hänt för vår bekantskapskrets. Många av de som har nära kontakt med den här mannen har barn. Tjejer i min ålder eller något yngre. Ett par har en underbar liten treårig flicka och väntar nu barn på nytt. Hur skulle jag kunna välja att skydda mig själv över deras säkerhet? Den här mannen har spenderat långa perioder ensam med flera av tjejerna i min ålder. Han har följt med på många semestrar och varit barnvakt många gånger. Hur många av dem har han varit på? Hur många barn har han antastat sexuellt? Hur många liv har han förstört? Den här förskräckliga mannen har själv ett barn. En tjej i min ålder. Har han förstört hennes liv också? Sitt eget barns? Det är dags att sanningen kommer fram nu. Det är dags att människorna i hans närhet får veta vilken äcklig pedofiljävel han är. Så att de kan ta avstånd från den här mannen. Så att de kan skydda sina barn. Eller i värsta fall hjälpa dem med vad som hänt.

Mina föräldrar pratade med första familjen ikväll. De åkte hem till paret med den lilla treåringen. Jag följde inte med och jag vill inte föja med till någon av familjerna vi ska berätta det för. Jag skulle inte klara av det. Paret blev såklart chockade över vad mina föräldrar hade att berätta, men framför allt var de otroligt tacksamma mot mig och såg till att mina föräldrar berättade det för mig. Deras tack betydde mycket. Jag kunde kanske inte förhindra att det hände mig själv, men jag kan förhindra deras barn från att växa upp i närheten av mannen.

Jag trodde så länge att det bara hade varit jag. Hoppas så att han inte hade skadat någon annan. Att han inte hade rört de andra flickorna i bekantskapskretsen som jag lekte med. Önskade ingen annan det helvete som jag fick utstå. Men nu när jag vet att det i allafall finns ett fall till, känner jag mig ändå på något sätt lite lättad. Jag känner inte tjejen som råkade ut för samma sak som jag gjorde, jag tror aldrig ens att jag har träffat henne, men jag hoppas att hon vet nu att hon inte var ensam. Det är inte längre hennes ord mot hans, det är inte heller mitt ord mot hans, vi är två nu som kan vittna om vilken skitstövel han är. Nu kan vi öppna folks ögon.

Trots att det var över åtta år sedan som han gjorde det han gjorde påverkar det mig ännu. Än idag skadar det mig. Än idag förstör han vad som borde varit underbart. Än idag finns han i mitt huvud och förvandlar mig till det rädda barnet på ett ögonblick. Jag hatar honom för det. Från botten av min själ hatar jag honom.