Packa

Jag vill träffa honom igen. Jag vill träffa honom igen. Jag vill träffa honom igen. Jag vill träffa honom igen. Jag vill träffa honom igen. Jag vill träffa honom igen. Jag vill träffa honom igen. Jag vill träffa honom igen. Jag vill träffa honom igen. Jag vill träffa honom igen. Jag vill träffa honom igen. Jag vill träffa honom igen. Jag vill träffa honom igen. Jag vill träffa honom igen. Och nu har det hänt som absolut inte fick hända. Jag har börjat hoppas igen...

För övrigt ska jag börja packa nu. Det är ett arbete jag inte alls ser fram emot och det är såå tråkigt. Men kanske kan jag börja förstå att jag ska flytta om jag packar ner mitt liv i några resväskor. Vi får se.

Listor om Sverige

Nu är det nära. Nu är det riktigt nära. Tre dagar kvar tills jag tar mitt pick och pack och flyger över kanalen till mitt nya hem i den brittiska huvudstaden. Mitt rum är mer eller mindre ihoppackat och det ekar tomt. Jag har köpt saker jag kommer behöva (även om jag kommer få köpa mycket där) och jag har sagt hejdå till några av mina underbara vänner. Jag kan inte förstå att jag ska lämna allt och flytta utomlands. Det känns så overkligt!

Jag snor en av Helenas idéer och listar fem saker jag kommer sakna med Sverige, fem saker jag inte kommer sakna och fem saker jag ser fram emot:

Jag kommer att sakna:
1. Mina underbara vänner
2. Min familj
3. De TV-serier jag följer (jag är beroende och kommer få svåra abstinensbesvär!!)
4. Storleken på mitt rum/husets badrum
5. Att kunna röra mig hyfsat fritt med pengar (ingen budget att hålla sig till)

Jag kommer inte att sakna:
1. Att behöva oroa mig för att stöta ihop med monstret
2. Utbudet av klubbar och uteställen
3. Min hemstad
4. Slask och tiotals minusgrader (det snöar ju inte lika ofta i England)
5. Gammla ragg så som T och Tvåbarnspappan

Jag ser fram emot att:
1. Börja mina universitetsstudier
2. Flytta hemifrån
3. Få massor av nya vänner
4. Få nya intressanta killar att flirta med (och eventuellt en gammal också!)
5. Börja ett nytt kapitel i mitt liv

Mitt avskedsbrev till Australiensaren

Dear (hans namn),

This is one of the toughest letters I've ever had to write.
Our relationship has, as you said, been in a grey area. We have not been lovers and we have not been friends. It's all been somewhat unclear. But one thing that has always been very clear are my feelings for you. What I feel for you, is unlike anything I have ever felt for anyone else. I guess you could call it "the first love".

It's been 8 months and I still haven't been able to get over you. I have tried and failed, many times. I've learned that you can't fight love. All I could do was hope that the circumstances would be kind enough to let us get together in September. Hope that you still felt something for me and that we could build a relationship on that.

But you can't choose who to fall in love with. You have obviously fallen in love with someone else and you shoudn't fight it. I don't dislike your new girlfriend. I don't think badly of her at all. I am sure she is a lovely person, you wouldn't have fallen in love with her if she wasn't. But I will never be able to spend time with you two. I am not that strong. I wish I could be a better person and tell you that I am happy for you and that this is'nt going to change anything, that we could be friends. I can't. Not when I have these feelings for you. I'm only human and to tell you the truth: I wish it would have been me.

You are one of the greatest guys I've ever met. You are funny, you are a true gentleman, you are easy to talk to and hang out with and you have the rare ability to always make people feel great in your company. I'm not going to continue to line up all the things I like about you. That's not important now. What is important is that I am no longer entitled to think of you as "mine". You are taken. It would be emotional suicide to spend time with you knowing that I can't touch you like I would like to.

This is extremly hard to do. I hate to lose you, but I can't see myself as your friend, so this has to be the end. If you find yourself single in the future, you know who to call. I'll be the first in the row. Until then,
bye (hans namn).


Var det bara en vild tonårsförälskelse eller var det äkta kärlek? Kan man älska någon efter bara fyra dagar? Kan det överhuvudtaget fungera mellan oss någonsin eller var det aldrig meningen att det skulle bli vi två? Och... vad vill han?

Att skiva eller inte skriva

Ni som har följt min blogg ett tag är säkert mer än lovligt trötta på att läsa om australiensaren. Ni undrar säkert om jag aldrig kan bestämma mig. Ena dagen är jag säker på att jag aldrig ska kontakta honom igen och nästa dag kan jag inte låta bli att tänka på hur underbar han var. Jag har funderat lite på hur jag ska göra när jag flyttar till samma stad som honom. Det finns två alternativ som jag ser det. Antingen kontaktar jag honom inte alls och går vidare bort från allt det vi hade (eller i vissa fall absolut inte hade) eller så skriver jag ett mail till honom. Jag har inte tänkt mig någon lång utläggning om att jag saknar honom eller vad jag gjort sedan vi senast hördes av. Nej, kort och gått hade jag tänkt skicka tre meningar:

"Hi, thanks for the text on my birthday. The move went well and I am now a Londoner. Hope you and your girlfriend are fine and that life is heading in the direction that you want it to. xxxxx"

Det är kort och koncist, men jag smyger in en välgångshälsning, som har dubbel innebörd. Den är en ren artighetsfras, men samtidigt ger jag honom en chans att berätta för mig att han är singel om han nu inte har en flickvän längre. Jag tror i och för sig att han och hans flickvän fortfarande är ett par (varför skulle de inte vara det?), men vem vet. Jag skriver ingenting om att jag vill återuppta kontakten. Jag är inte alls gåpåig. Kanske meddelandet rent av uppfattas som avståndstagande? Men det är ju inte dess syfte. Eller är det? Kanske jag inte borde skicka det alls. Kanske borde jag gå vidare. Jag borde nog gå vidare. Men vad vill jag egentligen? Vad vill jag att han ska svara? Jag vet faktiskt inte...

Vad tycker ni läsare som känner till historien? Borde jag kontakta honom när jag flyttat till London och kanske få chansen att träffa honom igen? Eller borde jag glömma honom och gå vidare till någon som möjligtvis kan ge mig mer? Kommentera gärna!

(Ps: Jag har uppdaterat till BloggerBeta, så om ni har problem med att kommentera är det anledningen. Försök i så fall med att inte använda ert blogger-konto när ni kommenterar utan använd identiteten Others och skriv sedan ner eran adress för hand. Jag vet inte om ni upplevt några problem, men det har verkligen varit snålt med kommentarer på senaste tiden! ds)

Fler avslöjanden

...och så var vi tre.

"Du är inte ensam. Det finns dom som följer dig. Dom vet hur det är. För dom har själva varit där."

Mina personliga husgudar

Alla som känner mig vet att jag har en väldigt speciell humor. Jag skrattar mycket sällan åt filmkomedier (även om jag kan tycka de är trevliga att se på ändå) eller farser. Jag kan då och då brista ut i skratt över konstiga små reklamsnuttar eller barnprogrammet Bentebent och Katjakaj. Men jag har haft stora svårigheter med att hitta en serie eller film som alltid får mig att skratta. Nu har jag dock lyckats, tack vara underbara YouTube!

Hur nere jag än känner mig lockar programserien alltid fram skratt. Jag har bokstavligen talat skrattat så jag gråtit och ett flertal gånger har familjen stuckit in huvudet genom dörren och undrat vad i hela fridens namn jag håller på med. Programmet jag pratar om heter Whose Line is it Anyway? och bygger helt och hållet på improvisation (den klart roligast formen av komedi!). Komikerna i det här programmet är extremt duktiga improvisatörer. Colin Mochrie och Ryan Stiles är mina personliga husgudar! Åh, underbara, underbara människor!

Efter några högst deprimerande dagar här på bloggen behövs något uppmuntrande. Och eftersom jag inte har några nya killhistorier på lager, så bjuder jag på lite komedi. Dessutom får ni veta vad jag skrattar åt (om någon någonsin undrat). Så håll till godo!

Skammen var aldrig min

Idag känns det bättre, det hjälpte faktiskt att prata om det. Jag var med när vi berättade det för föräldrarna i en av de berörda familjerna sent i går kväll. De blev riktigt chockade - såklart - men det kändes ändå skönt att kunna se deras reaktion. Att de äntligen förstod, att de såg verkligheten och att de förbehållslöst trodde oss (mig).

Jag tror att jag varit orolig över att blotta något så privat som det här är för människor i vår bekantskapskrets. Det var min kropp det handlade om. Det var jag som inte visste vad jag skulle göra. Det var mina svagheter som blottades. Men nu inser jag att det inte stämmer. Det är inte mina svagheter som blottas. Det är hans. Ingen ser ner på mig, det har istället visat sig att de snarare ser upp till mig och till den styrka det krävs för att berätta det här. Jag är inte svag, han är det.

Och nu, nu är det jag som går segrande ur det här. För det är jag som kan vara stolt över den jag är idag, det är jag som kommer omge mig med massa nya vänner, det är jag som kommer leva mitt liv till det fullaste och det är jag som kommer få uppleva gränslös kärlek. Han och sin sida kommer bli helt ensam när alla hans vänner överger honom. Jag hoppas han kommer plågas i sin ångest. För att citera en av mina favoritfilmer: han är bara "shit with feet" och han är inte värd någonting.

Destruktivt

Just nu har jag svår att tänka på något annat än det jag skrev om i förra inlägget. Det förpestar min luft, förföljer mig var jag än går och kryper in i min hjärna. Jag försöker göra allt jag kan för att det ska försvinna. Allt. Jag. Kan. Men det fungerar inte. Jag kan inte shoppa bort det, jag kan inte täcka det med hög musik, jag kan inte ens supa bort det. Det måste försvinna. Det måste försvinna ur mitt huvud. Det måste bort.

Vad jag talar om är inte minnet av det som hände, utan känslan av att vara försvagad, utsatt och sårbar. Känslan som får mig att vilja gömma mig för allt och alla och aldrig komma fram igen. Känslan som får mig att sitta tyst när alla runt omkring mig pratar. Det är otroligt självdestruktivt och det är en känsla som inte alls stämmer överens med den glada, sociala och livliga personen som jag egentligen är.

Ni får ursäkta om bloggen blir dyster nu under några dagar, men det här är något jag måste ta mig igenom (igen). Jag lovar att ni kommer få läsa mer om kärlek, pojkar och känslor tids nog. Så överge inte bloggen är ni snälla.

Verklighetens monster

Idag fick jag veta att jag inte var ensam om att uppleva det hemska jag gjorde. Samma man, samma monster, har varit på en annan tjej, ockå hon dotter till en av mannens dåvarande vänner. Hon var ungefär lika gammal som jag var när det hände. Bara ett barn. Vi var bara barn för guds skull! Liksom jag har hon mått psykiskt dåligt under en längre tid, men till skillnad från mig berättade hon det för sina föräldrar kort efter att det hade hänt. En polisanmällan gjordes också, men ledde ingenvart. Det är därför jag inte polisanmälde honom när mina föräldrar fick veta vad han gjort, det svenska rättsväsendet är ett skämt.

När jag fick reda på att jag inte var ensam tog jag beslutet att berätta vad som hänt för vår bekantskapskrets. Många av de som har nära kontakt med den här mannen har barn. Tjejer i min ålder eller något yngre. Ett par har en underbar liten treårig flicka och väntar nu barn på nytt. Hur skulle jag kunna välja att skydda mig själv över deras säkerhet? Den här mannen har spenderat långa perioder ensam med flera av tjejerna i min ålder. Han har följt med på många semestrar och varit barnvakt många gånger. Hur många av dem har han varit på? Hur många barn har han antastat sexuellt? Hur många liv har han förstört? Den här förskräckliga mannen har själv ett barn. En tjej i min ålder. Har han förstört hennes liv också? Sitt eget barns? Det är dags att sanningen kommer fram nu. Det är dags att människorna i hans närhet får veta vilken äcklig pedofiljävel han är. Så att de kan ta avstånd från den här mannen. Så att de kan skydda sina barn. Eller i värsta fall hjälpa dem med vad som hänt.

Mina föräldrar pratade med första familjen ikväll. De åkte hem till paret med den lilla treåringen. Jag följde inte med och jag vill inte föja med till någon av familjerna vi ska berätta det för. Jag skulle inte klara av det. Paret blev såklart chockade över vad mina föräldrar hade att berätta, men framför allt var de otroligt tacksamma mot mig och såg till att mina föräldrar berättade det för mig. Deras tack betydde mycket. Jag kunde kanske inte förhindra att det hände mig själv, men jag kan förhindra deras barn från att växa upp i närheten av mannen.

Jag trodde så länge att det bara hade varit jag. Hoppas så att han inte hade skadat någon annan. Att han inte hade rört de andra flickorna i bekantskapskretsen som jag lekte med. Önskade ingen annan det helvete som jag fick utstå. Men nu när jag vet att det i allafall finns ett fall till, känner jag mig ändå på något sätt lite lättad. Jag känner inte tjejen som råkade ut för samma sak som jag gjorde, jag tror aldrig ens att jag har träffat henne, men jag hoppas att hon vet nu att hon inte var ensam. Det är inte längre hennes ord mot hans, det är inte heller mitt ord mot hans, vi är två nu som kan vittna om vilken skitstövel han är. Nu kan vi öppna folks ögon.

Trots att det var över åtta år sedan som han gjorde det han gjorde påverkar det mig ännu. Än idag skadar det mig. Än idag förstör han vad som borde varit underbart. Än idag finns han i mitt huvud och förvandlar mig till det rädda barnet på ett ögonblick. Jag hatar honom för det. Från botten av min själ hatar jag honom.

You're only the best I ever had

Nog för att jag kan försöka kontrollera min handlingar och tankar under dagtid, men när natten falller och sömnen tar över är det mitt undermedvetna som tar kontroll. Efter en välbehövd fest hemma hos min bästa väns pojkvän var kanske mitt försvar extra försvagat eller så är det bara för att han kontaktade mig igen, men inatt drömde jag om australiensaren:

Han var lärare och undervisade en klass med elever. Jag satt i klassrummet, men var inte en del av klassen. Istället försökte jag ta reda på vem det var som hade gett mig ett underbart armband som jag upptäckte att jag bar. Genom en liten filmsnutt som spelades upp ut en av medaljongerna fick tillslut jag veta att det hade varit han. Jag blev förvånad, eftersom saker varit som de varit mellan oss, men jätteglad och när jag tittade upp och mötte hans blick var den fylld av känslor. När han undervisat färdigt klassen smög han upp bakom mig och la armarna om mig. I drömmen var han längre än vad jag är (vilket inte stämmer överens med verkligheten), men han borrade ner sin näsa i mitt hår, drog in lukten och sa hur otroligt mycket han hade saknat mig. Sedan pratade vi och jag förklarade hur otroligt besviken jag blivit och han var ångerfull. Det kändes så bra. Att nu var det våran tid att vara tillsammans. Äntligen.

Jag pratade en hel del om australiensaren med min bäste vän igår (som ringde mig dagen efter det inlägget och vi pratade i en evighet och allt hade sin förklaring). Hon var ju med när allt började och när allt slutade. Kanske är det därför jag drömde som jag gjorde. Att förklara drömmar för andra är svårt - om inte omöjligt - eftersom man bara kan förklara händelser och inte alla de känslorna man kände. Men jag tror att låten Best I Ever Had (Grey Sky Morning) fångar mina känslor för honom i nuläget väldigt bra. Ladda ner låten med artisten David Gray om du kan, den är underbar.

Gamla minnen

Att plötsligt få ett mail från australiensaren har onekligen fått mig att tänka tillbaka på den korta tiden vi hade tillsammans. Oftast när han korsar mina tankar nu för tiden väljer jag att fokusera på den långa väntan, den långa pinan och den slutliga dödsstöten. Eller så väljer jag att se på det hela utifrån, som en betraktare, och ser då endast händelser istället för känslor. De senaste dagarna har jag dock kommit på mig själv med att minnas allt fullt ut. Alla känslor. Hur det kändes när han för första gången kysste mig, hur underbart det var att sitta bredvid honom i soffan och känna honom andas, hur hans hummande sång under matlagningen fick min själ att hoppa av glödje, hur håret i hans nacke kändes mellan mina fingrar, hur de kläder jag lånade av honom kändes mot min hud, hur glad jag var över att jag hittat någon som fick mig att känna som jag gjorde och hur otroligt rädd jag var för att jag skulle förlora det. Och när jag minns det. Hur det verkligen var när vi var tillsammans. Då är det inte mycket som håller mig tillbaka från att överge allt jag kämpat för och återuppta kontakten. Det är då jag undrar hur jag någonsin ska lyckas hitta någon som han igen? Han var den perfekta gentlemannen. Den beresta globetrottern. Den estetiska själen. Han kände så rätt! Men när jag får de här känslorna så har jag trots allt lyckats att hålla mig själv tillbaka. För jag tror benhårt på att någon kommer att komma in i mitt liv och vara bättre för mig än vad australiensaren någonsin var. Inom en inte allt för avlägsen framtid. Och det är den tron som får mig att ta mig igenom ännu en dag utan att kontakta honom. Det är det som får mig att le åt livet och pojkarna i det. För min dag kommer. Var så säkra.

T returns

T överraskade mig här om dagen med att skicka ett sms. Eftersom det har varit helt andra killar som tagit upp mina tankar på sistonde blev jag ganska förvånad. Han undrade hur det var med mig och tyckte det var länge sedan jag hörde av mig. Jag skickad snällt ett svar tillbaka och möttes av tystnad från hans sida. Jag vet inte riktigt vad han ville. Ni förstår, den killen är helt omöjlig när det gäller att ta första steget, eller något steg alls för den delen. Varje gång vi skulle träffas kände jag mig som en draghäst som fick göra precis allt arbete. Jag skulle kunna tänka mig att träffa honom igen, men det är inget jag orkar lägga ned vare sig tankekraft eller ork på, så om han vill träffas innan jag flyttar är det han som får ta tag i det. Mig kvittar det faktiskt.

Pratade med den söta killen med de stora bruna ögonen över msn igår igen. Han får mig att le hela vägen från andra sidan Sverige. Han hade jag däremot orkat anstänga mig lite för att få träffa.

Den söta killen med de stora bruna ögonen

Igår hade jag ett efterlängtat chatt med den söta killen med stora bruna ögon på msn. Jag fixade hans adress från killen med dreeds och har bara väntat på att han ska komma online. När han tillslut gjorde det pratade vi en bra stund och efteråt kunde jag inte sluta le.

Som ni vet om ni har hängt med i svängarna så flyttade han ju till andra sidan Sverige ett par dagar efter att vi senast såg varandra. Det kändes väldigt snopet, speciellt eftersom jag tyckte mer och mer om honom och redan hade bestämt mig för att försöka träffa honom igen så snart jag kunde. Nu var han i allafall ute på msn och vi pratade om allt möjligt innan jag ledde in samtalet på vad jag kände för honom. Jag såg ingen anledning till att inte tala i klartext och jag ville verkligen att han skulle veta hur det låg till. Hans oförmåga att inse när någon flörtar med honom är nämligen omtalad. Jag förklarade att jag hade tyckt om honom enda sedan midsommar och till min förvåning svarade han "... jag kände att det klaffade från den tiden att du satt i mitt knä". Hoppsan! Hade det alltså varit ömsesidigt? Vilka idioter vi var då som inte tog vara på sommaren och träffades! Det dröjde ju ända tills i mitten av Augusti innan vi träffades igen. Ni kommer väl ihåg att han var med på min födelsedag?

Jag fortsatte med att fråga honom om han uppfattat att jag flirtade med honom då och precis som jag misstänkte hade han inte gjort det. När jag förklarade precis vad jag hade gjort (bland annat bjudit hem mig själv till honom, hintat att jag föll för egenskaper han hade och sett till att sitta bredvid honom på bion) insåg han också hur uppenbart det borde ha varit. Han är lite seg, men ack så söt. Nu har han flyttat till andra sidan landet och om tre veckor flyttar jag själv till ett annat land. Vårt tåg har kommit och gått, men kemin finns kvar och jag tror att vi kommer träffa varandra någon gång i framtiden. Vi har samma hemstad och samma vänner gemensamt och även universiteten har lov. Vem vet vad som händer då? ;)

Ofrivillig kontakt

Jag fick ett mail från australiensaren igår. Ett massutskick han hade gjort till sina vänner. Han brukar göra sådana när han upplevt något han tycker är värt att berätta och jag har fått en bunt av dem under året som jag kännt honom. Den här gången hade han varit i Portugal med några killkompisar och i mailet gick han igenom allt från vad de hade ätit till hur de hade spenderat nätterna. Jag läste hela mailet, nästan tvångsmässigt och apatiskt. Det är som att jag inte kan känna något längre för honom. Jag har aldrig upplevt så starka känslor som jag upplevde med australiensaren och jag tror att min känsloapati nu är en försvarsmekanism. Jag blockerar undermedvetet känslorna och väljer istället att inte känna något eftersom de hade varit alltför smärtsamma att släppa fram.

Varför har han kvar mig i sin maillista? Varför skickar han ett sådant mail till mig då jag avsagt mig all kontakt med honom? I mitt avskedsmail till honom skrev jag:

"...This is extremly hard to do. I hate to lose you, but I can't see myself as your friend, so this has to be the end. If you find yourself single in the future, you know who to call. I'll be the first in the row. Until then, bye (hans namn)"

Jag nämnde för min mamma att han skickat ett mail till mig och hon la fram en intressant fundering. Han kanske tog mig på orden och kontaktade mig när han blev singel. I så fall skulle det innebära att han är singel nu... Själv vet jag inte om jag tror på den teorin. Om han ville återuppta kontakten med mig borde han ha skickat ett längre personligt mail, inte ett massutskick (varför skickar han det till mig?!) och ett opersonligt sms på min födelsedag. Jag kommer inte lägga någon större vikt vid det här. Jag orkar inte åka hans berg- och dalbana igen. Orkar inte hoppas för att sedan bli besviken. Orkar inte gå igenom det en gång till.

Jag kommer aldrig att bli hans vän, så det finns ingen anledning för honom att behandla mig som en. Mina känslor finns fortfarande kvar i någon form, visserligen borttryckta, men ändå. Så låt mig vara. För mitt hjärtas skull. Låt mig vara.