Bakom leendet

Ja, som jag ler. Breda leenden för alla att se. Se hur lycklig jag är. Se!
Under många långa år gömde jag mig bakom en leende fasad. Ju ondare det gjorde innuti mig, dessto bredare blev leendet. Inte kunde de veta att jag gick sönder innuti varje gång han fanns där i min närhet. Inte kunde de veta hur jag i hemlighet önskade att han skulle dö i en bilolycka så jag en gång för alla kunde slippa honom. Inte kunde de veta hur mycket han skadat mig. Han rev sönder min själ redan som barn. Och jag log. Som jag log. Tills jag en dag, åtta år senare, inte kunde le längre. Han är för alltid borta ur mitt liv nu, men han har brännmärkt mig för evigt. Jag är rädd för närhet. Där hans händer har varit ligger numera en djup smärta och rädsla ingraverad i huden. Jag ryggar för händer som följer i dess spår. En blind skräck mitt i attraktionen. Jag har inte låtit många komma mig nära och merparten av dem har inte förstått. Hur skulle de? En enda person har fått mig att känna mig trygg. En enda person var så intuitiv att han aldrig gick över gränsen för vad som var bekvämt för mig. Så otroligt lyhörd, så otroligt vackert. En liten bit av himlen. Jag är fortfarande oskuld, men han är den enda jag velat ge den till. Jag kommer nog aldrig att kunna ha sex i sin rena och råa form. Jag kommer att älska. Och det är stor skillnad, vad folk än säger. Någon kommer att ge mig hela himlen i framtiden. Det måste bara vara rätt person. Men jag har ingen brådska. Jag kan vänta. Jag har en känsla av att han kommer vara värd att vänta på.

En DJ i min smak

Den perfekta utekvällen innehåller följande saker: en allmänt festlig, galen och uppslupen stämmning, mängder av trevliga människor, mängder av söta/snygga och intresserade killar, roligt sällskap, stort men packat dansgolv, billiga drinkar och en bra DJ. Det är sällan man lyckas få till alla de här sakerna på samma gång (aldrig i min stan) men om man någon gång lyckas med det så blir det en kväll att minnas. Jag surfade runt på internet här om dagen och hitta av misstag killen på bilderna ovan. Hans namn är Marc Vedo (lyssna på en intervju genom att klicka på länken) och är en känd DJ/ägare av en klubbkedja från Storbritannien som turnerar världen runt. Jag föll genast för hans leende och hans vackra ögon *dreggel*. Han är från Portugal, men bor i Bristol och har en skön brittisk dialekt. Olivfärgad hud och mörka fina ögon är nog den vackraste kombinationen jag vet och när det kommer paketerat med den brittiska dialekten som jag älskar (alla som känner mig retar mig ständigt för detta) kan jag inte låta bli att falla. Killen är 27 år gammal och jag hade verkligen inte haft något emot att ha honom som DJ... eller något mer. Jag tror dock att det här är en kille som blir konstant jagad av tjejer världen runt, han har blivit vald till sexigaste singeln och tillfrågad om att ställa upp i Bachelor ett flertal gånger, så han är nog väldigt svår att fånga. Men om jag ser att han ska spela i London så kommer jag absolut försöka gå dit. Även om jag önskat att han spelat mera blandad musik än bara Trance och House så är han ögongodis av stora mått. Yummy, yummy, me like ;)

foton tagna från:
Beat Factory , Partyhandbook , Koolwaters , BBC

Utekväll och T

Det blev en utekväll igår tillsammans med en kompis. Hur lyckad den blev kan väl disskuteras. Jag hade siktet iställt på klubb 1 och en kväll på dansgolvet, men blev tillslut nedröstad och meddragen till klubb 2. Det började lite segt, men efter tolvslaget blev stället packat med folk. Det fullkommligt rann om mig och det rådde seriös syrebrist, trots att halva klubben ligger under bar himmel. Jag kunde känna hur folk följde mig med blickarna där jag gick och jag vet att jag såg bra ut i min bruna klänning, men till vilken nytta när det inte fanns några roliga killar där? Som vanligt var det glest på dansgolvet och även om vi dansade en del hade det kunnat vara betydligt roligare.

Under kvällens gång hade jag sms-kontakt med T som befann sig på ett annat ställe i stan och när klockan drog sig mot stägning sa jag hejdå till min kompis och gick för att möta honom. Kanske kvällen ännu gick att rädda? Jag satte mig och väntade utanför i den ljummna natten och efter en stund kom han utskuttande från stället med sina vänner. Jag hade seriös abstinens på kramar och fysisk kontakt så när han la armen om mig kunde jag inte låta bli att njuta av närheten. Vi stod där en stund och pratade med hans vänner. Jag hade min arm kring hans midja och han smekte då och då min arm. Sedan gick vi ensamma genom natten med armarna kring varandra. Det blev ingen lång promenad eftersom vi båda behövde ta oss hem, men det var ändå ganska mysigt. Innan vi skulle skiljas åt kramade han om mig och plötsligt möttes våra läppar. Det var långt ifrån det bästa hånglet jag haft, men och andra sidan var det inte det sämsta heller. Efteråt stod vi bara där en stund och höll om varandra. Jag tycker om att krama T eftersom han är så otroligt lång. När man som tjej mäter 1.77 i strumplästen och har för vana att bära högklackat blir man fort van vid att de flesta killar är kortare eller bara en aning längre. Med T är det en annan sak. Han måste vara över två meter lång för mitt huvud hamnar ungeär 10 cm nedanför hans axel. Däremot tycker jag inte om att behöva titta upp för att kunna se honom i ögonen när vi står nära varandra. Det känns ovant och jobbigt och ojämlikt. Hur som helst. Det blev jag som släppte honom först och han drog sig något motvilligt ifrån mig. Efter att ha fått en försäkran från mig om att vi kunde träffas någon dag försvann han för att leta upp sin skjutts och jag tog min taxi hem.

Är jag intresserad av T? Än en gång ställer jag mig frågan och svaret blir nja. T är tidsfördriv. Någon som är trevlig att ha när det inte finns någon bättre. Någon som är mysig, men inte mer. Jag är inte ute efter något seriöst med honom och jag tvivlar starkt på att han är ute efter det heller. Det finns inga starka känslor med i spelet och kanske är det därför jag väljer att träffa honom just nu. Jag flyttar till ett annat land om mindre än två månader och jag vill inte behöva genomlida smärtan av att lämna en kärlek bakom mig. Jag gömmer mig bakom ofarliga kramar istället. Det blir mindre smärtsamt på det sättet. Tråkigare, men mindre smärtsamt.

It's alright with me

Jag vet att jag pratar väldigt mycket om australiensaren och hur bra allt var, men tyvärr är det nog en förfinad bild av verkligheten. Verkligheten sett ur mina förblindade ögon och endast ur mina. Egentligen var det mycket som inte var bra. Jag visste hur starka mina känslor var, men tyvärr stod det snart klart att hans känslor för mig inte var lika starka. Han var inte villig att slåss. Redan i oktober hävdade han att det aldrig skulle fungera mellan oss. Trots att både han och jag kände dragningskraften som fanns mellan oss. Trots att både han och jag kände fjärilarna i magen (jag vet detta, han har själv sagt det till mig). Sedan i december reste jag till London ändå och än en gång träffades vi och föll för varandra. Jag kunde tydligt känna hur han försökte stå emot mig och sina egna känslor, men det slutade ändå med av vi somnade tätt omslingrade under hans fluffiga täcke. Väl hemma igen var det samma visa. Det skulle inte fungera, mem vet hur det ser ut om tio månader? Kanske det kunde fungera då? Jag satte mitt eget hjärta i Death Row och väntade och väntade och väntade. Han väntade inte.

Ofta kan jag tänka att timingen är att skylla. Om vi bara hade träffats ett år senare. Om vi verkligen hade kunnat träffa varandra obehindrat, då hade han nog inte kunnat stå emot. Eller hade han kunnat det? Var jag bara en parantes i hans liv? Kanske allt bara var en barnslig dröm? Men då minns jag hur han tog min hand när vi satt där nära varandra i hans mjuka soffa. Då minns jag hur han log när han sa att det var roligt att träffa mig så snart igen. Då minns jag hur han drog mig närmare sig under duntäcket. Jag väljer att tro att jag var något mer än en parantes i hans liv. Han var i allafall mer än så i mitt. Han är en underbar människa och jag önskar honom verkligen all lycka i framtiden. För nu går jag vidare med mitt liv. Jag kommer alltid minnas honom, och säkert nämna honom fler gånger på bloggen, men jag vet att precis bakom kröken väntar en ännu större kärlek och jag ska möta den med ett leende på mina läppar.

I guess it's over now. I think we've seen the end. When our common dream faltered in the between. Though I've tried so hard to make it real. It doesn't matter now. I guess it never did. And it's alright with me and it's alright if that's how you want it to be.

Man slutar aldrig upp med självplågeriet

Vad är det för defekt mekanism i människans hjärna som får oss att utsätta våra själar för självplågeri om och om igen? Det spelar ingen roll hur många gånger vi försöker intala oss själva att vi inte borde. Det spelar ingen roll att vi egentligen vet att det kommer göra ont. Bara vi får den där lilla sekundsnabba glimten av lycka. Som en drogberoende som bara måste ha nästa fix.

Du kan inte låta bli att skicka ett sms till ditt ex, fast du senast igår lovade dig själv helhjärtat att såga av dig armen om du så mycket som fingrade på knappanelen. Svaret kommer och orden förgyller hela din dag, men som samtidigt påminner de dig om vad du kände för personen ifråga och hur ditt hjärta värker. Du trodde att du hade börjat glömma, att ett sms inte kunde göra någon skada, men plötsligt kan du inte tänka på något annat.

Min australienare jobbar som proffisionell fotograf och har en fotoblogg på nätet. Adressen till sidan är lång och går tack och lov inte att memorera och likaså dyker sidan inte upp på googlesökningar. Under många månader brukade jag titta in där med jämna mellanrum, bara för att få se honom. De gånger sidan var uppdaterad med nya foton blev jag i det närmaste chockad. Jag ville att han skulle vara precis så som han var när jag lämnade honom. Att veta att han levde sitt liv till fullo, utan mig, gjorde smärtsamt ont. Ändå återvände jag gång efter gång. Efter den totala brytningen var jag tvungen att radera det mailet där han skickat adressen till sidan. Jag klarade inte av att se honom le mot mig på kort efter kort och undra vem av tjejerna som är hans flickvän.

Och det är så lätt att falla i fällan om och om igen. Att leva för de små stunderna av lycka. Hindra sig själv från att gå vidare. Så vad ska man göra? Jag vet inte. Jag antar att det enda svaret är stor självbehärsking. Vad tror ni?

Walesaren

Min första riktiga förälskelse hade jag när jag var femton. Han var 23, urgullig, världsvan globetrotter och walesare med skön dialekt. Jag befann mig i vackra Bournemouth på Englands sydkust för att under tre veckor studera engelska. Jag minns ännu känslan av frihet och glädjen av att ingen visste vem jag var och att jag på så vis kunde vara precis vem jag ville. Det var på den här resan jag förälskade mig, inte bara i walesaren, men också i landet och kulturen. Det är pågrund av den resan som jag nu kommer flytta till London.

Jag mötte walesaren på bussen. Jag och några andra från min grupp satt där med våra STS-ryggsäckar när han kom bak och satte sig bredvid oss. Efter att ha kastat en blick på våra väskor började han prata med oss och det visade sig att hansjälv var ledare för en annan STS-grupp med bara svenskar. Jag frågade om han skulle vara på språkrese-diskot i veckan och när han svarade att han skulle det visste jag var jag skulle vara den dagen. På diskot såklart! När han gick av bussen kastade jag och en kompis en blick på varandra och konstaterade i ett andetag att vi "hemskt gärna skulle vilja ha honom som ledare". Någon som var något mer än bara en källa av information. Den kvällen kunde jag inte låta bli att tänka på honom innan jag somnade.

Dagarna gick och jag blev irriterad på hur mycket jag tänkte på någon jag bara träffat en gång. Så kom kvällen då walesaren skulle vara på diskot. Jag tvingade med en kompis och satte oss i en soffa för att vänta på honom. Inne på diskot var det inte mer än tio personer och när han anlände insåg han snabbt att han inte behövde vara där och vakta. Jag gick fram och pratade med honom och eftersom jag bara var där av en enda anledning, honom, så tyckte jag att vi kunde följa honom ner till torget och vänta på bussen där. Sagt och gjort, vi tog följe ner till torget och till min glädje hade bussen precis gått och jag fick spendera en trekvart tillsammans med honom. Vi skulle alla med samma buss och på vägen hem flörtade jag faktiskt med honom, vilket var en stor bedrift för mig för några år sedan. När jag ser tillbaka på det så här i efterhand måste jag säga att det var ett par ganska "grova" raggningsrepliker jag drog till med. Eller vad sägs om att föreslå att vi skulle flytta ihop i samma hus om vi någonsin skulle bosätta oss i Bournemouth, bekänna hur söt jag tyckte att han var och att jag bara gått till diskot pga honom? Han måste ha förstått precis vad jag kände, även om jag trodde jag var diskret?! Självklart var han bara artig och inte alls intresserad lilla mig, det är trots allt ganska stor skillnad mellan att vara 15 och 23, men jag var förälskad för första gången i mitt liv och man förblindas så lätt. Hur som helst, när han gått av bussen vände sig två tjejer som suttit precis bredvid oss om. De var också svenskar visade sig och bodde tillsammans med min kompis. Jag frågade om de hade walesaren som ledare. Svaret blev "Nej, men jag har sett honom på stan med sin flickvän. Så det är kört för din del". Jag visste inte vad jag skulle tro.

Dagen efter stod jag och väntade vid en affär när han kom ut ifrån den med en söt tjej vid sin sida. De höll varandra i handen och såg förälskade ut. Vi hälsade på varandra, men sekunden senare var mitt goda humör borta och jag kände mig tillintetgjord. Jag blev jättedeppig och ville bara gråta. Några dagar senare åkte vi till London på en dagstrip och där stötte jag på honom och hans flickvän igen på Madame Tussaud's. Fick genomlida en tågtur där de berättade om Londons historia. Det var inte det att turen var dålig, men vagnarna hade fönster som vette mot den bakåtvarande cagnen och eftersom walesaren och hans flickvän satt i vagnen framför kunde jag tydligt se hur de kysste varandra. Jag minns att jag hoppades att hans flickvän visste hur lycklig hon var.

Det dröjde enda tills min sista kväll i Bournemouth tills jag fick träffa honom igen. Jag hade övergett allt hopp på att få träffa honom en sista gång, men så fick jag syn på honom på diskot. Jag övergav mina vänner totalt för chansen att få en sista pratstund med honom och allra viktigaste ett kort som minne. Han var riktigt gullig och gav mig en stor kram medan han sa "I haven't seen you for ages". Sedan fick en annan ledare ta ett kort på oss två. Jag ser riktigt lycklig ut på det där kortet, till stor del för att hans arm ligger kring mina axlar. Kortet representerar kvällen på ett bra sätt, det var absolut en av mina lyckligaste stunder i livet till denna dag.

Efter att jag kom över walesaren blev jag förälskad i andra killar, men ingen gav mig samma känsla. Ingen fick mig att vilja göra vad som helst för att få vara tillsammans med dem. Man kan bli förälskad på så många olika sätt, men jag ville ha samma extatiska känsla som walesaren gav mig. Det kändes som om det var den enda äkta kärleken. Det dröjde tre år innan jag fick uppleva den igen... samma känsla, men tusen gånger starkare. Ni vet vi det här laget vem jag pratar om, eller hur? Man kan nästan säga att samma historia upprepades om igen, men hundra gånger mer utdraget och hundra gånger mer smärtsamt.

Jag undrar då och då vad walesaren gör nu för tiden. Det senaste jag hörde (via hans hemsida) var att han jobbade i London. Tänk om vi hade sprungit på varandra en dag. Det skulle vara spännande att se huruvida jag fortfarande dras till honom eller inte. Men i en stad med 12 miljoner invånare är chanserna inte allt för stora...

Etnoraggare

Det är egentligen alldeles för sent för att sitta och skriva ett långt inlägg i ämnet (jag ska jobba tolvtimmarspass de två kommande dagarna, tjoho), men jag känner att jag måste kommentera det ändå. Jag ramlade in på Brudens blogg och fastnade i hennes inlägg om etnoraggare. Jag visste inte ens att det fanns en benämning på fenomenet?! Enligt henne betyder etnoraggare att man "alltid råkar falla för brudar som har annan etnisk eller kulturell bakgrund". Jag kunde inte låta bli att småle när jag läste det för det stämmer ju precis in på mig! Förutom att jag inte faller för tjejer utan för killar då. Jag vet inte riktigt hur jag bär mig åt, men jag lyckas alltid träffa killar som kommer från ett annat land än det jag befinner mig i. Australiensare, schweizare, österrikare, walesare... det slår aldrig fel. Vad kan det bero på? Spänningen? Slumpen? Ödet? Jag ska lägga mig och fundera lite på det här, så lovar jag att återkomma till ämnet en annan dag, när jag inte har så maffiga arbetspass framför mig. Sleep tight people.

I Biomörkret

Jag har ett gäng med biocheckar som ligger i en låda och väntar på att bli använda innan jag packar ihop mitt liv och flyttar till London i september. Eftersom den tidpunkten börjar nära sig mer och mer tar jag nu alla chanser jag får att se de filmer jag vill på bio. Ikväll var jag och såg Pirates of the Caribbean: Dead Man's Chest med föräldrarna och på Söndag ska jag iväg och se Poseidon med en kompis. Trots att jag älskar film och att gå på bio kan jag inte låta bli att önska att jag fick gå med någon annan än kompisarna. Att jag kunde sitta där i mörkret och låta mina fingrar flätas ihop med någon annans. Känna en tumme röra sig över den känsliga huden mellan min tumme och mitt pekfinger. Luta mig aningen åt sidan och känna någons andetag nära mig. Förvånande nog så har jag aldrig upplevt det än. Jag har aldrig suttit där i mörkret med någon jag tycker om. Jag har varit på ett antal andra dejter, men aldrig på bio. Som den obotliga romantiker jag är längtar jag efter att få göra just det. Tills jag får göra det, kommer jag fortsätta gå med mina vänner. Film är trots allt bäst på bio.

Gränsen jag inte passerar

Det är upp till var och en att dra sina egna gränser i livet. En tydlig gräns i mitt liv är att jag aldrig skulle komma på tanken att försöka komma emellan ett älskande par. Det vill säga, så fort jag får reda på att killen jag är intresserad av har en tjej så är det min signal att vända om och gå. Jag pratade för ett tag sedan med en av mina bästa vänner om just det här och hennes gränser är helt annorlunda än mina. Hon förklarade att hon utan tvekan skulle kämpa för någon hon ville ha, kosta vad det kosta ville. När jag ser en flickvän som ett rött stoppljus, ser hon det snarare som ett rött skynke och tar extra satts för att eliminera hindret. Hur kommer det sig att vi tänker så olika? Beror det på skillnader i uppfostran eller på sättet vi har sett våra föräldrar fungera i sina förhållanden? Kan det bero på de killar vi träffat tidigare eller ligger skillnaden i något så djupt som själen? Jag vet inte riktigt hur man ska förklara det. Allt jag vet är att min gräns sitter djupt inpräntad i mig och flyttas inte i första taget. Jag har inte överstigit den hittills och tvivlar på att jag någonsin kommer göra det.

Frustrerad och partysugen

Jag börjar känna mig frustrerad. Jag är jättesugen på att parta och flirta, men för det första är det söndag idag, för det andra ska jag hitta folk att dra med och för det tredje är klubbarna här i stan verkligen inget att hurra över.

I min stad finns det två klubbar som man kan gå på om man är i min ålder. Den ena klubben (klubb 1) består av tre våningar, några spelbord, två barer och två dansgolv. På det ena dansgolvet spelas bara techno och liknande musik, på det andra spelas bara "glad party musik" dvs. gamla schalgers och sådana låtar som alla kan utantill. Detta resulterar i att man springer fram och tillbaka för att försöka blanda musiken på något sätt. På första dansgolvet hänger människor som tror att de är coola (grov generalisering här folket) och på det andra dansgolvet hänger alla andra. Detta resulterar i att det oftast är glest på det första och överfullt på det andra (läs: här kan man inte dansa, man knuffas runt och försdöker undvika att få någons drink över sig). Inget av alternativen är speciellt lockande.

Den andra klubben (Klubb 2) består av en våning + en upphöjd terass. Även här finns spelbord och två barer, men bara ett dansgolv. Hälften av klubben är inomhus och hälften under bar himmel. Hit går man i regel om man vill prata och därför är alla borden och sofforna ständigt uppptagna medan det är mycket glest på dansgolvet. På det här stället spelas musiken som ligger på hitlistorna - endast.

När det kommer till att gå ut och ragga så är båda ställena riktigt dåliga faktiskt. Det lider stor brist på heta killar och man kan förvänta sig att bli stött på av mer eller mindre ointressanta människor. De gånger man faktiskt hittar ett ragg är de nästan alltid från en annan stad/ett annat land. Missförstå mig inte, visst finns en del heta killar i min stad, men tro inte att de är ute när jag är det, eller att de går på dessa klubbar.

Jag längtar verkligen tills jag flyttar till London och kan njuta av utelivet där. Blev grymt avundsjuk när jag läste att en annan bloggare hade besökt en av mina favoritklubbar Walkabout (den vid Shaftesbury Avenue) i London. Där finner man en bra blandning på musiken, massa folk i blandade åldrar och en allmänt skön stämmning. Tills dess att jag får möjligheten att återvända dit får jag väl nöja mig med utelivet här i staden. Kanske tar jag en tur till någon närliggande stad och festar lite där också. Känner att jag behöver lite party och ragg nu. Nu! Var är alla söta pojkar när man behöver dem? ;)

Lilla guiden för dejtingsjukdomar

Jag har försökt att göra en gudie som vänder sig direkt till patienten och de anhöriga och som ska kunna ge förståelse även för den med mycket små kunskaper inom dejting- och utelivet. Det är ingen lärobok, men jag hoppas att den ska ge sådana grundkunskaper som var och en har nytta av att den kan tjäna som en slags uppslagsbok i dejting frågor. Här kommer de första av ett antal vanliga dejtingsjukdomar:

AK-syndromet
AK-syndromet, även känt som Akuta Klängranke Syndromet, är en sjukdom som hastigt och lustigt överfaller dig. Oftast när du precis har träffat någon du tycker om. Symptomen som du ska hålla utkik efter ofrivilligt ökad smsaktivitet, google-sökningar på personens namn och orealistiska dagdrömmar. Läkarna rekommenderar att du hyr ett bankfack och låser in både mobilen och datorn på obestämd tid.

Bekräftelsefeber
Feber är ett allmänt symptom som uppträder i samband med många sjukdomar. Det visar sig i olika former hos olika människor, men gemensam nämnare är ett ökat kontaktbehov och förhöjd kroppstemperatur. Det har också rapporterats att det i vissa fall även förekommer Brad Pitt-illusioner som en biverkning. Patienten varnas speciellt för dessa då det kan leda till ett otrevligt uppvaknande dagen efter.

RLS
Röda löpningssjukan är en vanligt förekommande sjukdom, som ofta visar sig i samband med Bekräftelsefeber. Likt katterna, som givet sjukan dess namn, producerar då kroppen ett ännu relativt okänt ämne som förhöjer parningslusten. RLS måste botas redan i ett tidigt stadie, eller så riskerar du att bli kroniskt sjuk. Kroniskt sjuka RLS patienter är kända för att kväll efter kväll dra med nya offer hem för en parningsritual. Om du råkar vara offret så är kondom rekommenderat av specialister, såvida du inte vill få en överraskning om nio månader.

Fem-i-tre ångest
Ångest är en naturlig reaktion vid hotande fara och har, liksom smärta, en överlevnadsfunktion och varnar oss för farliga situationer. Fem-i-tre ångesten varnar för att kvällen håller på att ta slut och du har ännu inte bevisat din kvinnliga - eller manligadragningskraft till belåtenhet. Syptomen varierar från svettningar till fruktan och panik. Det kan också resultera i sänkta krav, som i sin tur kan leda till drägg-ragg. Läkarna rekommenderar att du smidigt avlägsnar dig från platsen och letar upp närmaste kebabställe för att lugna ner dig.

Kortkort-arm
Liksom tennis-arm eller mus-arm beror kortkort-arm på att du ansträngt en och samma muskel allt för mycket. Besvären uppkommer som en direkt effekt av bärandet av allt för korta kjolar eller toppar. Du tvingas då dra i dina kläder under kvällens lopp för att hindra dina personliga ägodelar att leka tittut och överanstränger på så vis armen. Besvären ger vanligtvis med sig om du undviker dessa kläder. Har du inget alternativ i garderoben rekommenderar läkarna att du tittar på damavdelningen vid nästa shoppingrunda och unviker barnstorlekarna. Har du svårt att se skillnaden så fråga personalen.

Slit inte ut orden

Det finns tre små ord som är omdebatterade och laddade. Jag älskar dig. För vissa är det bara ord som de använder flitigt åt höger och vänster. Andra tar det mer seriöst och väntar med att säga det tills de har hittat en partner de är säkra på att de verligen älskar.

Jag tycker det är upp till var och en att bestämma hur man vill använda de tre små orden. Vill man säga dem till alla man är smått förälskad i, så får man göra det, men orden förlorar så lätt den verkliga tyngden och betydelsen då. Själv har jag aldrig sagt "jag älskar dig" till någon. Jag tycker att orden är så starka att de bara ska användas om man verkligen menar dem. Jag har bara övervägt att säga dem till en person, men eftersom vårt förhållande slutade innan det hann börja, förblev de osagda.

Även om det verkar omöjligt så kan man faktiskt slita ut ord. Spara dem till den du verkligen älskar och den gåvan du ger dem kommer vara ovärderlig.

Beroendeframkallande del 2

I will love again, though my heart is breaking. I will love again, stronger than before. I will love again, even if it takes a lifetime to get over you. Heaven only knows, I will love again.

(VARNING! långt inlägg!! Hur allt började kan ni läsa här.)
Hur kan man falla för någon så snabbt och så hårt? Inom loppet av några få dagar hade han vänt upp och ned på hela mitt liv. Jag har aldrig gråtit så som jag grät den dagen jag kom hem ifrån London. Hade någon erbjudit mig en möjlighet att få stanna där i sex månader till så hade jag utan att tveka tackat ja. London är en stad som får mig att känna mig levande och allra mest levande fick han mig att bli. Att tvingas lämna honom bakom mig gjorde ont. Allt jag ville var att åka tillbaka till honom. Jag visste att han hade känslor för mig också, men jag räknade inte med att han till skillnad från mig skulle vara en realist.

Jag ville åka dit så snart som möjligt igen, på novemberlovet lät som en bra idé i mina öron, men det tyckte inte australiensaren. Han insåg att det inte skulle gå att bygga ett förhållande på enstaka helger och även om vår tid tillsammans var "nothing short of a fantasy", som han uttryckte det, så skulle det inte fungera. Det kändes som om någon sprängt mitt hjärta i tusen bitar. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig.

Hade jag varit smart så hade jag släppt honom där och då, men mitt hjärta klamrade sig krampaktigt fast vid honom och vägrade släppa taget. Så vi fortsatte att hålla kontakten som vänner. Från min sida var det ett skådespel redan från början. Jag ville inte vara vän med honom, jag ville så oändligt mycket mer. Han skrev långa mail där han berättade om sitt liv och jag led i tysthet, då jag inte var en del av det.

Tre månader senare återvände jag till London. Jag skulle besöka ett par universitet som jag var intresserad av och bara ha det roligt. Jag åkte ensam för att kunna göra precis vad jag ville och vad jag ville var ju såklart att träffa australiensaren igen. Den övriga tiden var jag inte speciellt orolig över. Alltid skulle jag hitta någon att umgås med och så sant som det var sagt, redan på Liverpool Station träffade jag en tjej ifrån Österike som jag spenderade en hel del tid med under mina dagar i London.

Det bästa på hela resan var ju såklart att jag fick träffa honom igen. Första dagen åkte vi till East Putney och åt på restaurang. Känslorna gick inte att hålla tillbaka och innan kvällen var slut gick vi där hand i hand igen och kysstes godnatt utanför mitt hotell. Ännu en gång blev jag övertygad om att det borde vara vi två.

Jag skulle vara i London torsdag-söndag och på lördagen träffades vi igen. Istället för att spendera tiden i storstaden tog vi tåget hem till hans hem i Weybridge. Vi hyrde en film, lagade mat och sjönk ner i soffan. När vi ätit färdigt kröp vi ihop med hans hand i min och mitt huvud på hans axel. Det var en fantastisk känsla att känna honom andas. När filmen var slut kände jag att vi var tvugna att ha det samtalet jag fruktat hela kvällen. Jag var tvungen att berätta precis vad jag kände och få reda på precis vad han kände för mig. Det blev ett långt samtal där jag förklarade mina känslor och han förklarade sina. Sammanfattningsvis så kan man säga att ja vi tyckte om varandra, ja vi hade ett starkt band mellan oss och ja vi klickade på ett självklart sätt, men det var för mycket i vägen. Om vi båda var singlar om 10 månader så skulle vi försöka då. Det var väligt många "om", allt för många, men trots det klamrade jag mig fast vid tanken på att det kunde bli vi två om jag bara höll ut.

När vi hade pratat klart var klockan redan elva på kvällen och jag hade missat sista tåget. Han erbjöd mig att sova över och jag accepterade utan att tveka. Lånade några kläder att sova i och det var något otroligt erotiskt över att bära hans kläder. Australiensaren, som den gentleman han är, började bädda åt sig själv på soffan och jag fick ägna mig åt en tio minuters övertalningskampanj för att få honom att sova i sängen tillsammans med mig. Vi lade oss vid midnatt, men somnade inte förrän vid tre-fyra tiden. Nej, vi älskade inte, men det vi gjorde var otroligt fantastikt. Vi somnade med armarna kring varandra. Det var den bästa natten i mitt liv.

Men likt Askungen som vid tolvslaget var tvungen att bryta förtrollningen, var vi tvugna att vakna igen när morgonen kom. Jag var tvungen att åka hem. Jag var nedstämd, men överlycklig på samma gång. Jag trodde verkligen vi kunde klara det. Jag trodde att ödet skulle vara snällt och att vi på något magiskt sätt skulle vara singlar fram tills jag kunde flytta dit.

Fem månader senare kom mailet. Han hade skaffat flickvän.
Det var som om någon stuckit mig med en kniv, samtidigt som allt exploderade, samtidigt som jag blev helt tom inombords. Jag fannn mig själv hålla andan eftersom det gjorde fysiskt ont att andas. Jag hade förlorat honom. Och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.

Jag bröt all kontakt även om min själ protesterade högljutt. Det hade varit mentalt självmord att umgås med honom nu när han var upptagen. Nu har det gått ett par månader och steg för steg går jag vidare med mitt liv. Jag träffar nya killar och hoppas att jag en dag ska träffa någon som får mig att känna så som han gjorde. Men jag kommer aldrig glömma. Någonsin.

Ensam kväll

Ikväll är det jobbigt. Ibland får jag dagar, eller oftast kvällar, då allt jag vill ha är en varm famn att krypa in i. Någon som kan hålla om mig riktigt hårt och kyssa mig mjukt. Någon som säger att allt kommer ordna sig och vars hjärtslag och andetag jag kan somna till. Att vara ensam då gör ont i själen.

Ikväll var det förmodligen ett gammalt avsnitt av Sex and the City som utlöste känslan. Jag har nämligen kommit på att det finns en skådespelare som är väldigt lik min australiensare och han var med i det avsnittet. Problemet är ju att han inte alls är min. Och han kommer aldrig bli min. Förmodligen kommer jag aldrig mer få se honom igen. Någonsin. Jag har accepterat det, men varje del av min själ hatar det.

Jag orkar inte känna så här. Jag vet jag borde le och gå vidare, men längtan den finns ändå här.

Aldrig lycklig singel

Enda sedan jag var tolv har jag velat ha en sak - en pojkvän. Någon att hålla i handen, prata om allt med och älska. Jag stod alltid bredvid med det gröna monstret på min axel och såg på när vännerna träffade den ena pojkvännen efter den andra. Önskade att jag också kunde bli kär och få ta del av hela pojkväns-kulturen med allt det innebar. Men det är sant som det är sagt, att innan man kan älska någon annan så måste man lära att älska sig själv. År av utanförskap och andra mindre behagliga händelser hade satt sina spår och även om jag längtade efter någon att älska så kunde jag inte förstå vad de skulle finna att älska hos mig. Självkänslan och självförtroendet var bara skuggor som fanns någonstans i bakhuvudet.

Sedan, när jag var 14, gjorde jag ett medvetet val och bestämde mig för att aldrig ångra något jag inte gjort fast jag ville göra det. Steg för steg, och nu pratar jag verkligen myrsteg, byggde jag upp mig själv. Som en egenhändig själslig Martin Timell. Tvingade mig själv till att göra saker som var skrämmande, men fantastiska. Det finns ögonblick i mitt liv och episoder jag exakt kan peka på som varit större steg på vägen, men jag väljer att inte nämna dem här och nu. Det jag vill komma fram till är att jag nu, fem långa år senare har nått mitt mål. Jag behöver inte längre tvinga mig själv att göra vissa saker, det kommer numera naturligt.

Mycket har hänt bara under de senaste 1½ åren. Inte minst när det gäller killarna. Plötsligt så vill de ha mig. Mig - den lilla ensamma flickan... eller nej, för så är det ju inte längre! Den de ser när de tittar på mig är en ung, självsäker kvinna. En tjej som vet vad hon vill i livet och vågar följa sina drömmar. Jag blir fortfarande förvånad ibland när jag hör folk beskriva mig och använder ord som jag alltid velat vara, men aldrig trott mig kunna bli: söt, sig själv, rolig, social, modig, målinriktad, självsäker, vacker, utåtriktad. smart, intelligent...

Som den ensamma flickan från förr kan jag stå bredvid mig själv och vara stolt över den jag är idag. Idag vet jag att jag har mycket som är värt att älskas och att jag kommer att finna en pojkvän. Jag har aldrig varit lycklig singel, jag har alltid varit på jakt efter en pojkvän, men just nu är jag nöjd med mitt liv som det är. Jag är lycklig singel för första gången någonsin. Jag kan flirta med vem jag vill och tänker njuta av det. För vet ni vad jag insett? Livet är till för att levas här och nu!

Promenad med T

Okej, jag har träffat T igen. Vi möttes mitt i natten och tog en promenad på två timmar och pratade om allt och inget. Jag är fortfarande förvånad över hur vi kan ha så lite gemensamt: han svettas när jag fryser, han hatar att dansa när jag äger dansgolven, han gillar inte att bada när jag är en delfin, han åker skidor när jag åker till värmen, han velar när jag vill ta beslut. Trots det kommer vi ganska bra överens. Jag tycker han är charmig, trevlig och ibland ganska rolig också. En skön typ att hänga med helt enkelt. Känner jag mig dragen till honom? Ja... jag är nog lite intresserad, men om han inte hakar på så kan det lika gärna vara. Jag orkar inte springa efter någon som inte är lika intresserad, det har jag gjort tillräckligt mycket för att räcka en hel livstid. Han var inte alls lika "på" igår och jag lämnar det upp till honom. Ring mig om du vill eller strunta i det.

För övrigt så fick jag veta att en av mina kompisar är bekant med en riktigt, riktigt söt kille igår. Han är '78 så det är att tumma lite på övre åldersgränsen för vad jag egentligen vill, men det har ju inte hindrat mig tidigare iof. Vem vet, kanske det kan bli en blind-date någon gång.

Mitt hjärta

Jag tänker låtsas som om mitt hjärta inte alls tar ett hopp varje gång T sms:ar. Bara så ni vet.

Ett oväntat ragg

Hade bestämt för att möta upp med gänget ifrån midsommar för att förfesta lite i en vik innan vi drog vidare till krogen. Hade inga förväntningar på att ragga denna kvällen utan ville bara spendera lite tid med vänner.

Väl på plats slog vi oss ned på en kulle där vi kunde höra musiken från en annan grupp ungdomar och satte igång engångsgrillarna. Jag var noga med att inte hamna i röken den här gången till skillnad från midsommar. Ville inte lukta eldstad på krogen. Snart började folk droppa in och jag fick träffa några nya medlemmar av gruppen som var lika trevliga som de jag redan var bekant med. En av killarna från midsommar hade fått sällskap av sin äldre bror och hans kompis. De hann knappt anlända innan hela gänget försvann en bit bort med en fotboll och jag blev kvar ensam med de två äldre killarna. De visade sig vara jättetrevliga och en av dem hade riktigt fina ögon, vi kan kalla honom T. Ju mer vi pratade, ju mer kände jag mig dragen till honom. De skulle inte stanna länge utan var påväg till en konsert i en annan stad, men de blev kvar ett bra tag. Jag böjade försöka övertala dem att följa med oss till klubben istället, men de hade sina planer klara. Tiden gick fort och vi var tvugna att bryta upp för att förflytta oss till krogen. Jag bytte nummer med T och sa att jag kunde ringa om jag skulle ut någongång. T och hans kompis försvann bort mot sin bil för att bege sig till konserten. Själv stod jag och väntade på att de andra skulle packa ihop så vi kunde börja vandra in mot stan.

Det tog kanske två minuter sedan ringde min telefon. Det var T som undrade om jag ville ha skjuss in till stan. Vi larvade oss lite över telefonen, men självklart svarade jag ja och drog med mig två killar ur gruppen som hade mycket packning och behövde lift. Utan att jag planerat eller avsett det hade jag och T plötsligt en flirt på gång. När de släppte av oss utanför klubben, sa vi hejdå ännu en gång och jag sa att "vi hörs av". De körde iväg och vi försvann åt vårt håll. En av killarna skulle lämpa av sin ryggsäck hos en kompis och jag och den andre killen gick för att ta ut pengar. När vi var klara ställde vi oss i närheten och väntade på ryggsäcks-killen. Döm om min förvåning när T efter ungefär tio minuter dyker upp vid uttagsautomaten. Han och hans kompis hade bestämt sig för att "titta in" lite snabbt på klubben. Själv misstänkte jag att T övertalat sin kompis att strunta i konserten eftersom de ändå missat en del och eftersom han hellre ville hänga med mig. Jag vet inte om det stämmer eller inte men de "tittade in" tills klubben stängde. Jag som vanligtvis äger dansgolvet när jag är ute dansade inte en enda dans utan satt istället och snackade med T och hans kompis. En sak ledde till en annan och när klubben skulle stänga satt jag uppkrupen i en soffa med T's arm kring mig och mitt huvud på hans axel. Plötsligt sög det i gängets magar och vi begav oss till ett snabbkök där kön ringlade sig lång. Jag höll T i handen och det kändes riktigt bra. Natten slutade med att jag fick skjuss hem med T och hans kompis och en liten puss. Somnade med ett leende.

Träffar dem gärna igen, både T och hans kompis. Vi får se vad som händer. Framtiden är öppen och den är min!