Heartbreaker

It may seem strange, but I'm warning you, I may not be that nice. Maybe baby I'm a heartbreaker, heartbreaker, hard as ice.

Jag har många bra egenskaper som människa, men jag kan vara egoistisk. Speciellt när det kommer till mitt kärleksliv och mina känslor. Jag vet vad jag vill ha och jag vägrar att kompromissa. Om det inte känns helt rätt, så kan jag inte bygga något på det. Detta har lett till att jag har krossat en del hjärtat i mina dagar. Ofta har killarna haft mer känslor för mig än vad jag haft för dem (även om motsattsen hänt) och jag har inte kunnat låtsas. Jag tycker inte man ska behöva det heller. Kärlek ska vara underbart spontan och inte kännas påtvingad. Mer än en gång har jag suttit bredvid någon som tittat kärleksfullt på mig och tänkt "Okey, om jag känner efter riktigt, riktigt mycket så kanske...". Behöver jag säga att det aldrig funkar?

Så vad vill jag då ha? Vilka känslor måste jag känna? Jo, en omedelbar nyfikenhet och intresse för personen ifråga. När vi väl börjat prata ska jag aldrig vilja sluta. Jag vill bli fångad av små detaljer, som sättet hans händer rör sig på eller hur jeansen sitter över hans höfter. En känsla av att kunna strunta i allt annat bara jag får spendera mer tid tillsammans med den här personen. Jag tycker inte det är för mycket att begära, gör ni?

Killar som har stämmt överens med alla punkter jag möjligtvis kunde sätta upp för en "drömman" har inte fungerat ändå, eftersom de ovanstående sakerna inte har funnits. Jag har fått ett par ordentliga kängor av killar som inte har förstått vad som har varit fel och jag vet inte hur jag ska förklara för att få dem att förstå. "Jag blir helt enkelt inte fascinerad av småsaker du gör". "Det känns inte spontant nog". Men när jag vet hur det ska kännas, hur kan jag då nöja mig med något mindre?

Är det inte äkta, så är det inte alls.