Bakom leendet

Ja, som jag ler. Breda leenden för alla att se. Se hur lycklig jag är. Se!
Under många långa år gömde jag mig bakom en leende fasad. Ju ondare det gjorde innuti mig, dessto bredare blev leendet. Inte kunde de veta att jag gick sönder innuti varje gång han fanns där i min närhet. Inte kunde de veta hur jag i hemlighet önskade att han skulle dö i en bilolycka så jag en gång för alla kunde slippa honom. Inte kunde de veta hur mycket han skadat mig. Han rev sönder min själ redan som barn. Och jag log. Som jag log. Tills jag en dag, åtta år senare, inte kunde le längre. Han är för alltid borta ur mitt liv nu, men han har brännmärkt mig för evigt. Jag är rädd för närhet. Där hans händer har varit ligger numera en djup smärta och rädsla ingraverad i huden. Jag ryggar för händer som följer i dess spår. En blind skräck mitt i attraktionen. Jag har inte låtit många komma mig nära och merparten av dem har inte förstått. Hur skulle de? En enda person har fått mig att känna mig trygg. En enda person var så intuitiv att han aldrig gick över gränsen för vad som var bekvämt för mig. Så otroligt lyhörd, så otroligt vackert. En liten bit av himlen. Jag är fortfarande oskuld, men han är den enda jag velat ge den till. Jag kommer nog aldrig att kunna ha sex i sin rena och råa form. Jag kommer att älska. Och det är stor skillnad, vad folk än säger. Någon kommer att ge mig hela himlen i framtiden. Det måste bara vara rätt person. Men jag har ingen brådska. Jag kan vänta. Jag har en känsla av att han kommer vara värd att vänta på.