Det är upp till var och en att dra sina egna gränser i livet. En tydlig gräns i mitt liv är att jag aldrig skulle komma på tanken att försöka komma emellan ett älskande par. Det vill säga, så fort jag får reda på att killen jag är intresserad av har en tjej så är det min signal att vända om och gå. Jag pratade för ett tag sedan med en av mina bästa vänner om just det här och hennes gränser är helt annorlunda än mina. Hon förklarade att hon utan tvekan skulle kämpa för någon hon ville ha, kosta vad det kosta ville. När jag ser en flickvän som ett rött stoppljus, ser hon det snarare som ett rött skynke och tar extra satts för att eliminera hindret. Hur kommer det sig att vi tänker så olika? Beror det på skillnader i uppfostran eller på sättet vi har sett våra föräldrar fungera i sina förhållanden? Kan det bero på de killar vi träffat tidigare eller ligger skillnaden i något så djupt som själen? Jag vet inte riktigt hur man ska förklara det. Allt jag vet är att min gräns sitter djupt inpräntad i mig och flyttas inte i första taget. Jag har inte överstigit den hittills och tvivlar på att jag någonsin kommer göra det.
1 kommentar:
Som allt annat är det säkerligen något som ligger dolt i vårt undermedvetna som gör att du och hon är så olika. Man kan inte lägga skulden på en enskild faktor. Många saker spelar in, förmodligen alla de som du räknade upp, bland annat.
Själv skulle jag, beviserligen, inte ha något speciellt emot att gå in mellan ett mer eller mindre älskande par. Dock är jag inte den typ av person som jagar. Har aldrig försökt övervinna någons hjärta genom påtränganden. Jag är den person jag skapat, intresserar jag dig inte tillräckligt för att du ska ta första steget så kommer vår förbjudna frukt förbli orörd. Råkar du vara av samma inställning som mig så kan man inte annat än beklaga.
Förvisso har vi ju den vackra galenskap som sorgligt nog kan få båda våra gränser att förflyttas både ett och två steg - kärleken.
Skicka en kommentar