Walesaren

Min första riktiga förälskelse hade jag när jag var femton. Han var 23, urgullig, världsvan globetrotter och walesare med skön dialekt. Jag befann mig i vackra Bournemouth på Englands sydkust för att under tre veckor studera engelska. Jag minns ännu känslan av frihet och glädjen av att ingen visste vem jag var och att jag på så vis kunde vara precis vem jag ville. Det var på den här resan jag förälskade mig, inte bara i walesaren, men också i landet och kulturen. Det är pågrund av den resan som jag nu kommer flytta till London.

Jag mötte walesaren på bussen. Jag och några andra från min grupp satt där med våra STS-ryggsäckar när han kom bak och satte sig bredvid oss. Efter att ha kastat en blick på våra väskor började han prata med oss och det visade sig att hansjälv var ledare för en annan STS-grupp med bara svenskar. Jag frågade om han skulle vara på språkrese-diskot i veckan och när han svarade att han skulle det visste jag var jag skulle vara den dagen. På diskot såklart! När han gick av bussen kastade jag och en kompis en blick på varandra och konstaterade i ett andetag att vi "hemskt gärna skulle vilja ha honom som ledare". Någon som var något mer än bara en källa av information. Den kvällen kunde jag inte låta bli att tänka på honom innan jag somnade.

Dagarna gick och jag blev irriterad på hur mycket jag tänkte på någon jag bara träffat en gång. Så kom kvällen då walesaren skulle vara på diskot. Jag tvingade med en kompis och satte oss i en soffa för att vänta på honom. Inne på diskot var det inte mer än tio personer och när han anlände insåg han snabbt att han inte behövde vara där och vakta. Jag gick fram och pratade med honom och eftersom jag bara var där av en enda anledning, honom, så tyckte jag att vi kunde följa honom ner till torget och vänta på bussen där. Sagt och gjort, vi tog följe ner till torget och till min glädje hade bussen precis gått och jag fick spendera en trekvart tillsammans med honom. Vi skulle alla med samma buss och på vägen hem flörtade jag faktiskt med honom, vilket var en stor bedrift för mig för några år sedan. När jag ser tillbaka på det så här i efterhand måste jag säga att det var ett par ganska "grova" raggningsrepliker jag drog till med. Eller vad sägs om att föreslå att vi skulle flytta ihop i samma hus om vi någonsin skulle bosätta oss i Bournemouth, bekänna hur söt jag tyckte att han var och att jag bara gått till diskot pga honom? Han måste ha förstått precis vad jag kände, även om jag trodde jag var diskret?! Självklart var han bara artig och inte alls intresserad lilla mig, det är trots allt ganska stor skillnad mellan att vara 15 och 23, men jag var förälskad för första gången i mitt liv och man förblindas så lätt. Hur som helst, när han gått av bussen vände sig två tjejer som suttit precis bredvid oss om. De var också svenskar visade sig och bodde tillsammans med min kompis. Jag frågade om de hade walesaren som ledare. Svaret blev "Nej, men jag har sett honom på stan med sin flickvän. Så det är kört för din del". Jag visste inte vad jag skulle tro.

Dagen efter stod jag och väntade vid en affär när han kom ut ifrån den med en söt tjej vid sin sida. De höll varandra i handen och såg förälskade ut. Vi hälsade på varandra, men sekunden senare var mitt goda humör borta och jag kände mig tillintetgjord. Jag blev jättedeppig och ville bara gråta. Några dagar senare åkte vi till London på en dagstrip och där stötte jag på honom och hans flickvän igen på Madame Tussaud's. Fick genomlida en tågtur där de berättade om Londons historia. Det var inte det att turen var dålig, men vagnarna hade fönster som vette mot den bakåtvarande cagnen och eftersom walesaren och hans flickvän satt i vagnen framför kunde jag tydligt se hur de kysste varandra. Jag minns att jag hoppades att hans flickvän visste hur lycklig hon var.

Det dröjde enda tills min sista kväll i Bournemouth tills jag fick träffa honom igen. Jag hade övergett allt hopp på att få träffa honom en sista gång, men så fick jag syn på honom på diskot. Jag övergav mina vänner totalt för chansen att få en sista pratstund med honom och allra viktigaste ett kort som minne. Han var riktigt gullig och gav mig en stor kram medan han sa "I haven't seen you for ages". Sedan fick en annan ledare ta ett kort på oss två. Jag ser riktigt lycklig ut på det där kortet, till stor del för att hans arm ligger kring mina axlar. Kortet representerar kvällen på ett bra sätt, det var absolut en av mina lyckligaste stunder i livet till denna dag.

Efter att jag kom över walesaren blev jag förälskad i andra killar, men ingen gav mig samma känsla. Ingen fick mig att vilja göra vad som helst för att få vara tillsammans med dem. Man kan bli förälskad på så många olika sätt, men jag ville ha samma extatiska känsla som walesaren gav mig. Det kändes som om det var den enda äkta kärleken. Det dröjde tre år innan jag fick uppleva den igen... samma känsla, men tusen gånger starkare. Ni vet vi det här laget vem jag pratar om, eller hur? Man kan nästan säga att samma historia upprepades om igen, men hundra gånger mer utdraget och hundra gånger mer smärtsamt.

Jag undrar då och då vad walesaren gör nu för tiden. Det senaste jag hörde (via hans hemsida) var att han jobbade i London. Tänk om vi hade sprungit på varandra en dag. Det skulle vara spännande att se huruvida jag fortfarande dras till honom eller inte. Men i en stad med 12 miljoner invånare är chanserna inte allt för stora...