Beroendeframkallande

I've kissed your lips and held your head. Shared your dreams and shared your bed. I know you well, I know your smell. I've been addicted to you.

Dagen innan jag skulle åka till England med klassen köpte jag Back to Bedlam med James Blunt. Det var precis innan alla världens radiostadioner gjorde hans låtar uttjatade och jag spelade hans låtar om och om igen på min mp3. Jag tyckte om hans röst, de finstämda låtarna och texterna. Jag tycker fortfarande om de sakerna, men numera har jag mycket svårare för att lyssna på dem. De påminner allt för mycket om någon jag förlorat.

Det var i september och sista året på gymnasiet hade precis dragit igång. Äntligen skulle vi få åka iväg på resan vi kämpat så hårt för. Fem dagar i Cambridge och nio dagar i London. Humöret var på topp! I London skulle vi jobba på olika företag och jag blev tilldelad en plats på ett reklamföretag. Det var litet, men de som jobbade där var trevliga och tog med mig på studiobesök runt om i London. Bland annat fick jag besöka en av Londons populäraste radiostationer, men det var på en liten fotostudio jag skulle möta Honom med stort H. Jag hade precis inlett något oidentifierbart med en kille hemma i Sverige och hade absolut inte planer på att träffa någon i London, men när det väl hände kunde jag inte hindra mig själv från att falla för frestelsen.

Han var australiensare och charmig så att det räckte och blev över. Han var ingen jag skulle vänt mig om efter på gatan, men nästan genast surfade vi in på samma våglängd. När vi väl började prata kunde vi inte sluta. Även de runt omkring verkade märka av vad som hände (kanske till och med innan jag själv förstod det). Jag gjorde allt för att förlänga tiden tillsammans med honom och stannande två timmar extra efter att min praktik egentligen slutade. Vi följdes åt till tunnelbanan och jag valde linje med omsorg för att fördröja avskedet. När vi stod där i vagnen och dundrade fram i mörkret, kunde jag inte låta bli att bjuda ut honom på en drink dagen efter. Trots killen som väntade där hemma. För mig själv ursäktade jag det med att det bara var i all vänskaplighet, men sanningen var den att jag redan var beroende. Han var genast med på noterna och missade till och med sin station för att hinna skriva ned sitt mobilnummer. Resten av dagen svävade jag på moln.

Under de följande dagarna som jag var i London träffades vi varje dag. Kyssarna var heta och nätterna ljumna. Jag har alltid fått kämpa för att försöka känna det där som jag vet att killarna känner för mig, men med australienaren fanns det bara där.

Avresan kom allt för snabbt. Sista morgonen innan vi lämnade London för kalla, tråkiga Sverige spelades James Blunts första singel Beautiful på radion i matsalen. Australienaren hade spelat samma låt för mig är vi suttit vid hans dator på jobbet och nu utlöste den en flod av minnen som satte sig som en klump i halsen. Jag var tvungen att bita ihop hårt för att inte börja gråta. Varje ord kändes i mitt hjärta. Jag trodde aldrig jag skulle få se honom igen.

Nu visade det sig att jag hade fel. Jag skulle få se honom igen. Kanske hade det varit lättare för mitt hjärta om det hade slutat där och då. Kanske borde jag ha valt att åka hem till killen i Sverige som om inget hade hänt. Kanske hade jag aldrig något val... (läs fortsättningen här)

You´re beautiful it's true. It must have been an angel with a smile on her face, when she though up that I should be with you. But it's hard to face the truth. I will never be with you.