Jag har kommit en lång väg...

Imorgon kliver jag på planet som flyger mig till Kreta. Hade jag rest på min fritid, så hade jag dragit med mig mina vänner och festat loss i den ljumma sommarnatten, men så är inte fallet. Jag kommer jobba en tredjedel av tiden som personlig assistent, men resten av tiden är jag fri att fördela mellan sol, bad, gratis drinkar och nya människor.

Hotellet vi ska bo på är lyxigt, dyrt och bygger på ett all-inclusive system. Maten är god, kvällsshowerna underhållande och dagsaktiviteterna roliga. Jag vet, för jag har upplevt allt en gång tidigare. Det är inte första gången jag bor på samma hotell...

Året var 2004 och jag var inte samma människa som jag är idag. Självförtroendet höll på att utvecklas, liksom allt annat som jag idag känner mig stolt över att vara. Det var den första familjesemestern utomlands och jag visste inte vad jag skulle tycka om det. Jag kände mig för gammal för att åka på semester med föräldrarna och helst hade jag åkt dit med några kompisar, men jag njöt såklart av att åka utomlands och lämna tråkiga Sverige bakom mig. Hotellet visade sig vara helt fantastiskt och det enda vi egentligen kunde klaga på var att sängarna var i hårdaste laget, samt att stranden nedanför hotellet var av sten och inte sand. Det levde helt enkelt upp till sina fyra stjärnor och mer där till.

Eftersom hotellet ligger lite avsides har de verkligen gjort allt för att man ska trivas och vilja stanna på hotellområdet under hela semestern. Bland annat fanns där ett team bestående av unga människor mellan 20 och 30 år som höll igång alla gäster under dagarna och kvällarna. Jag fascinerades av dem och önskade att jag var lika frammåt och självsäker. En av dem fascinerade mig extra mycket. S var från Schweiz och något av det charmigaste jag sett. Han drog min uppmärksamhet till sig redan första dagen och sedan var det klippt. Hade det hänt idag hade jag självklart gjort något åt det, men 2004 mådde jag mest dåligt över det. Jag trivdes inte med mig själv och att springa runt i bikini hela dagarna gjorde inte att jag visade mig från min bästa sida, i allafall kändes det så då. Istället betraktade jag honom drömmande på avstånd eller försökte vara så nära honom det gick.

Trots att jag inte vågade prata med S var jag var fortfarande fascinerad av teamet och ville jättegärna lära känna dem. Jag arbetade upp mod i några dagar och gick sedan fram och började prata med en annan av killarna, M. Han var trevlig och jag var glad över att ha fått in en fot i gänget. Efter M var nästa person jag pratade med, P, en av tjejerna i teamet och hon var faktiskt den som tog kontakt med mig. Dagarna gick och jag pratade med M och med P och även några av de andra i teamet, men mitt bristande självförtroende höll mig fortfarande ifrån S. Jag tror inte jag ansåg mig värdig att vara med någon som alla tjejerna där tyckte om. Idag är jag överlycklig för att jag lämnat den där självnedvärderande attityden bakom mig. Livet är mycket roligare när man trivs med sig själv.

Sista kvällen blev jag medbjuden till en närliggade stad för att parta tillsammans med gänget. Jag ville inget hellre än att dansa och flörta med S, men än en gång svek mig modet och på något konstigt sätt skickade jag signalerna helt fel och M fick för sig att jag flörtade med honom. Vilken röra! Kvällen slutade med att jag dansat heta danser med M istället medan jag i smyg kastade långa blickar på S som till mitt missnöje plötsligt börjat hångla med P. Kort sagt hade jag 2004 fortfarande en hel del kvar att lära om mig själv och om att flörta.

Imorgon kommer jag återvända till samma hotell. Teamet är tyvärr helt utbytt så någon ny chans att stöta på S lär det inte bli, men det gör inte så mycket. Jag kommer ändå njuta av att vara där. Kanske kommer jag få en liten flört, kanske inte. Det viktigaste är ändå att jag kan återvända dit som en annan människa. En människa som vågar ta chanser i livet och som vet hur mycket hon är värd.