Destruktivt

Just nu har jag svår att tänka på något annat än det jag skrev om i förra inlägget. Det förpestar min luft, förföljer mig var jag än går och kryper in i min hjärna. Jag försöker göra allt jag kan för att det ska försvinna. Allt. Jag. Kan. Men det fungerar inte. Jag kan inte shoppa bort det, jag kan inte täcka det med hög musik, jag kan inte ens supa bort det. Det måste försvinna. Det måste försvinna ur mitt huvud. Det måste bort.

Vad jag talar om är inte minnet av det som hände, utan känslan av att vara försvagad, utsatt och sårbar. Känslan som får mig att vilja gömma mig för allt och alla och aldrig komma fram igen. Känslan som får mig att sitta tyst när alla runt omkring mig pratar. Det är otroligt självdestruktivt och det är en känsla som inte alls stämmer överens med den glada, sociala och livliga personen som jag egentligen är.

Ni får ursäkta om bloggen blir dyster nu under några dagar, men det här är något jag måste ta mig igenom (igen). Jag lovar att ni kommer få läsa mer om kärlek, pojkar och känslor tids nog. Så överge inte bloggen är ni snälla.