Att vara anonym

Jag läser ett antal mer eller mindre kända bloggar och det verkar som om det blir mer och mer viktigt att ha foton i bloggen. Personligen känner jag inget behov av att "visa upp" mig eller få kommentarer om mitt utseende av diverse läsare som jag inte känner. Jag förstår att det är mindre arbete att titta på bilder än att läsa ett långt blogg inlägg (=mer läsare) och att man får en bättre bild av skribenten, men jag tror ändå jag ska gå emot strömmen och blogga utan en miljon foton. Med tanke på mitt valda yrke borde jag kunna hålla en läsare intresserad bara genom mina ord. 

Det finns även en hel del känsig information i den här bloggen, och jag vill verkligen inte att människor ska söka på mitt namn eller mitt foto och finna den här bloggen. Missförstå mig inte, det är inte det att jag inte vill berätta, men vissa människor får bara inte hitta den här bloggen, så är det bara. Jag hoppas att ni respekterar detta. Jag har inga planer på att bli den nästa Blondinbella eller Kenza, men om ni följde mig tidigare eller om du helt enkelt hittat hit nu och känner att du kanske snubblat över en blogg som kommer rakt från hjärtat, ja då får du hemskt gärna stanna.

Ett år och nio månader senare

Åh Herregud. Vilket långt vakum den här bloggen har befunnit sig i. Jag trodde inte ens att jag hade kvar kontot, men så loggade jag in med min gamla email och där fanns den. Tvivlar på att mina gamla läsare finns kvar efter så lång tid. Jag skulle kontakta er om jag kunde! Säga att kanske... kanske kommer jag tillbaka nu. 

I så fall, om jag bestämmer mig for att komma tillbaka, så ska ni få veta hur det gick sedan. Om  hur jag funnit mannen i mitt liv och vem han är  (ps: det någon ni känner sedan tidigare!) 

En Skribents Bekännelse

Jag är en författare, en skribent. Det är vad jag studerar till på universitetsnivå, men det är inte bara ett yrke, utan mer av en livstil. Ett sätt att överleva. Jag skriver mig genom livet. Ibland kommer dock inte orden, de känns ansträngda och förödande falska. De har helt enkelt inget liv. Det är så det har kännts med den här bloggen de senaste månaderna. Jag har haft mer att berätta än någonsin förr, men som den trogne läsaren har märkt (har jag överhuvudtaget kvar några sådana), har kvaliteén på det som skrivits sjunkit avsevärt. Jag vet inte om det är forumet som har kvävt lågan eller bara den här bloggen i sig. Den är begränsad till ett ämne, något som gör det lättare för läsarna, men begränsande för den som skriver. Dessutom är den skriven på svenska. Min tanke nu är att antingen helt sluta blogga eller skapa en ny blogg. En som är mer fri. Mer ospecifierad och där tankar kan flyta fritt och mer artistiskt. Jag har ännu inte bestämt mig för vilket.

SMS-konversation mellan mig själv och CL

CL - Hey, are you ignorin me? Please dont. Ive been havin a hard think and i was wondering if we could meet up and have a chat.

Jag- Hi CL, I've had time to think too and i know what i want know. It's not only a relationship, its magic. I've only had with one person ever. I don't think we're right for each other.

CL - I'm sorry that u feel that way hun. But i kinda had magic in mind!! We clicked!

Jag - And then you acted like an asshole.

CL - I did indeed. Sorry.

Jag - Whats done is done. You can never change the way you acted.

CL - I jus didnt kno wat i wanted. Can i make it up 2 u?

Jag - That will be hard CL. You're a boy, I need a man.

CL - That hurt. I never meant 2 mess u around. Can I have a chance to prove other wise.

Jag - Sorry CL. You had my trust and you've lost it. I have talked to several friends, both guys and girls, since we "broke up" and i deserve someone who makes me feel amazing. That person is unfortunatly not you.

CL - But we were only seeing each other. Getting 2 kno one another. I act nothing like that when things get serious. Its only now i've realised how much i enjoyed your company and how you made me feel.

Jag - I'm sorry. Please stop texting me now CL.

CL- OK

Jag funderade ett tag över vad jag ville. Pratade även med D om det. Ville jag ha tillbaka CL? Ville jag ge honom en andra chans? Som egentligen var en tionde chans? Svaret blev nej... Om det var rätt eller fel beslut för framtiden kan jag aldrig veta, men det känns i allafall som om det var rätt beslut just nu. Vad tror ni?

Break-up Week

Det verkar vara något som går just nu. Jag pratar inte om att jag är sjuk igen, vilket jag iof är, utan om att två av paren i bekantskapskretsen har gjort slut under loppet av ett par dagar. Ett av paren är han som är så-jäkla-snygg och hans söta flickvän och det andra paret är D och hans flickvän. Jag blev riktigt chockad när jag fick höra om det idag, för de två paren har i princip hållt ihop sedan vi började universitetet och alltid verkat vara hur kära som helst. D är lite nere nu, och jag känner verkligen med honom, men samtidigt sitter den en liten egoistisk person inne i mig som är glad över att ha fått tillbaka sin vän. Det är ett faktum att D och flickvännen spenderade nära på all sin lediga tid ihop och vi har verkligen inte haft chansen att umgås som vi gjorde i början. Jag tycker verkligen om den här killen (dock endast som vän!) och om vi spenderar mer tid ihop nu när han är singel igen blir ingen gladare än jag. Spenderade flera timmar med honom ikväll och det var jättetrevligt som alltid! Tydligen har han och hans flickvän ett "uppehåll" (men vi vet ju alla vart de brukar sluta). Hennes enda krav hade tydligen varit att han inte skulle "gifta sig" med mig. Konstigt krav att ställa tycker jag, men hon har varit orolig över vårt förhållande till varandra från dag ett. Jag hoppas faktiskt att de inte blir ihop igen. Och ja, jag vet att det är egoistisk. Men jag ser hellre att han spenderar tid med mig än med henne. Faktiskt.

Long time no see

Har haft en liten minidepression i ett par veckor nu. Den har berott på en blanding av olika saker: vintermörkret, uppsatser som måste skrivas, att alla i min lägenhet har parner utom jag, att vi inte festat ihop med hela gänget på över en månad... kort sagt blev det bara för mycket och inget kändes roligt. Igår kändes det tack och lov som om jag fick tillbaka lite av livsglädjen. Jag lämnade äntligen ifrån mig uppsatsen från helvetet och plötsligt såg dagen lite ljusare ut. Sedan blev jag hastigt och lustigt bjuden på en fest i en annan lägenhet i byggnaden. Det var nära att jag inte gick dit eftersom ingen annan i lägenheten ville gå och eftersom jag inte hade något att dricka. Som tur var bestämde jag mig för att gå ändå, jag vet ju sedan tidigare att det är på lägenhetsfesterna man träffar nytt roligt folk. Sagt och gjort, jag klädde upp mig och strövade över dit. Väl där blev jag mött av en av tjejerna jag känner i lägenheten som la armen om mig och drog med mig till ett bord som var överfyllt av sprit. Malibu, Vodka, Martini, Öl och diverse drycker att mixa med dessa. Det var lätt sprit för över 1000 kr och det var bara att ta för sig! Yippi! På festen träffade jag massa folk jag kände sedan tidigare, samt lite nya bekantskaper. Jag återsåg också A, som jag inte träffat sedan den kvällen där vi bröt med varandra. Vi konstaterade att vi saknat varandra under den senaste månaden och pratade en stund om vad som hänt sedan dess. Efter några timmar och många drinkar hamnade vi ute på balkongen där vi bara stod och kramade om varandra en lång stund. Sedan gick det som det gick och vi började kyssa varandra. Efter CL var det härligt att kyssa någon som var bra på det, för ärligt talat befann sig CL bland den sämre halvan av de jag kysst. Vi trivs ihop jag och A, det är bara så. Han sov över hos mig den natten och det var mysigt, men när vi vaknade konstaterade vi båda att vi aldrig kommer bli något par. Vi är helt enkelt kompisar som råkar kyssa varandra ibland. Attraktionen är inte tillräckligt stark för något annat och vi passar bättre som vänner. Han hade nog irriterat livet ur mig som min pojkvän för att vara ärlig. Det känns bra att vi är på samma plan. Vi har till och med bestämt oss för att bli varandras wingmen. Det ni!

Jag har tänkt en del på australiensaren på senaste tiden. Jag önskar inget hellre än att få känna vad jag kände när jag var med honom. Jag minns det fortfarande glasklart, fast det var ett år sedan nu. Hur otroligt fantastiskt de minsta små sakerna var: hans hand i min (jag minns den enda gången han tog min hand självmant och hur mitt hjärta hoppade dubbelhopp av glädje), hur otroligt lycklig jag var av att bara sitta nedsjunken bredvid honom i hans soffa och känna honom andas, hur otroligt glad jag var över att ha funnit det och samtidigt hur otroligt ledsen jag var eftersom jag visste att jag skulle förlora det igen. Jag har hållt mångas händer efter det, jag har kysst många läppar och kramat många muskulösa axlar, men jag har aldrig kännt den magin igen. Det var något mer än bara kemi, det var något mer än att tycka om någon, men jag vet inte exakt vad det var. Jag befann mig i något slags hänfört sinnestillstånd där jag kände mig otroligt hedrad av att få tillbringa tid med honom. Ett tillstånd där jag inte agerade efter vad jag ville, utan efter vad som kändes som en nödvändighet, efter ett själsligt behov. Jag ville inte bara ta hans hans, jag var tvungen att göra det för att överleva. Det låter otroligt mesigt när jag försöker förklara det, men det var en överväldigande känsla. Mer än något annat vill jag känna så igen för någon. Men jag vet inte hur jag ska få det att hända...

Ännu en förlorad dröm

Varför kan jag inte hitta en riktig man? En man som vet vad han vill och som vet hur han ska behandla mig? Jag börjar tvivla på att de finns. Jag verkar bara attrahera pojkar som antingen bara vill leka av sig eller som pågrund av timingen har alldeles för mycket pågång i deras liv för att lyckas med konststycket att klämma in mig i deras scheman. Varför?

Det blev ingen utgång i fredags och därför fick jag aldrig pratat med CL. Han hade föresten ursäktat sig själv från hela kvällen tidigare under dagen "my friends couldn't make it". Jag hade fått för mig att det hela inte hade något att göra med hans vänner, men där trodde jag visst fel! Han kom själv inte ens på tanken att komma och prata med mig hemma i mitt rum. Han tyckte väl inte det var tillräckligt viktigt det han skulle säga. Alltså visste jag fortfarande inte vad som gällde. Jag spenderade kvällen framför datorn istället där jag pratade i över en timme med Den söta killen med de stora bruna ögonen. Minns ni honom? Träffade honom ju senast på min födelsedag. Han fick mig att skratta, han fick mig att le och känna mig lugn och bekväm. När vi avslutade chatten kändes det som om jag kommit till insikt. Det var så det skulle kännas! I början av ett förhållande ska allt bara vara underbart. Man ska inte behöva kämpa för att få den andra personen att vilja träffa en. Nästa dag skickade jag ett sms till CL och frågade om vi skulle träffas över lunch för att prata om vår situation. Han svarade "sorry, can't do. just got home from work and gonna have a little sleep". Jag kände hur det flammade till inne i mig. Det här var säkert tionde gången på de få veckorna vi kännt varandra som han inte "orkade" träffa mig. Bullshit! Jag hade fått nog. Jag skrev tillbaka att hans funderar-vecka var slut. Att jag inte trodde han var redo för ett förhållande med någon och att jag förtjänar någon som kan vara där i både hjärta och själ. Hans svar gjorde mig ännu mer säker på att jag gjorde rätt som bröt med honom. Hans svar var "it's only been five days". Det var väl ändå inte poängen CL?! Jag är så trött på att vara put on hold för killar. Det är som om de är tillbaka i småskolan. Jag kan inte vara din pojkvän, men jag vill inte att du ska vara med någon annan heller. Jo, jag tackar! CL försökte med "låt oss vara vänner", men vi var aldrig vänner till att börja med så jag tackade nej. Det är bättre att bryta helt. Så tog det slut med ännu en kille som jag trodde var annorlunda.

Nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Nästan. Singel och fri som alltid i allafall. Jag är redo för ett förhållande. Behöver ett förhållande i mitt liv. Var finns mannen som vill vara seriös? Varför kan jag inte hitta honom? Sänder mitt långa blonda hår och min figur ut fel budskap till det manliga släktet? Jag vill inte vara någons leksak, jag vill vara någons flickvän. Är det så svårt att förstå?