Min födelsedag

Jag vet inte varför jag inte har nämnt det innan, men jag fyllde år för ungefär två veckor sedan. Det var dagen vi kom hem ifrån Kreta och F var fortfarande mycket färsk i mitt minne. Jag hatade att behöva lämna honom, Kreta och alla de vänner jag träffat där nere en ynka dag före min födesledag. Hade velat fira den i värmen, bland goda drinkar och trevligt sällskap. Alltså var jag lite smådeppig. Jag förväntade mig inte att något speciellt skulle hända eftersom jag sedan flera år tillbaka inte firar med någon större pompa och ståt. Jag hade fel.

Jag satt framför datorn och tittade igenom semesterbilderna när min mobil pep till. Till min förvåning upptäkte jag att det var ett nummer som inte var inlagt i min lista. Jag antog genast att det var någon av britterna jag mött nere på Kreta, ett orealistiskt antagande eftersom ingen av dem hade mitt mobilnummer bara min emailadress, men så långt tänkte jag inte då. Om jag hade tittat närmare på numret så hade jag insett att det var ett av de få numren som jag nog aldrig kommer glömma. Om jag hade tittat närmare på nummret så hade jag insett vem det var. Nu var jag helt oförberedd när jag tryckte fram meddelandet. Det var ett kort meddelande som önskade mig "happy birthday" och som hoppades att jag skulle få en bra dag, vad jag än gjorde. Det önskade mig även lycka till med flytten till London. Kort, direkt och utan krussiduller. Precis som alla hans meddelande var. Det var undertecknat med förkortningen av hans namn, som han alltid använde i mailen och messen, men som jag aldrig fastnade för eller använde när jag pratade med honom. Det tog några sekunder innan jag insåg att det faktiskt var han som skickat meddelandet. Att det inte var någon av britterna, utan austaliensaren. Någonstans satt han och tänkte på mig på min födelsedag. Jag antog att han sett att jag fyllde år i sin almenacka eftersom vi skrev ner varandras födelsedagarna på den där thairestaurangen i Putney, så jag blev inte förvånad över hans otroliga minne. Däremot blev jag förvånad över att han tog sig tiden, orken och lusten till att kontakta mig. Jag, som trots allt, helt själviskt, brutit all kontakt. Konstigt nog berörde sms:et mig inte så mycket som man skulle kunna tro. Jag återgick till korten och F steg tillbaka in i min hjärna. Jag antar att jag borde ha skickat tillbaka ett "tack". Ett svar, ett bevis på att jag fått hans lyckönskning, men det gjorde jag inte. Jag funderade allvarligt på att göra det, och skäms lite över att jag inte gjorde det, men jag vågade inte. Jag litade inte på mig själv. Jag ville inte bli frestad över att återuppta kontakten. Visst har jag gått vidare, men jag kommer nog aldrig vara stark nog att umgås med australiensaren som enbart en vän. Det hade bara varit dumt att utmana ödet.

När jag som bäst satt och funderade över allt det här pep mobilen igen. Det var en av mina vänner som ville att jag skulle följa med ut och hitta på något. När hon fick veta att det var min födelsedag (ganska ny, men nära vän) blev hon eld och lågor och tvingade med mig trots att jag egentligen inte var på humör. Det tackade jag henne för senare, för det visade sig bli jättetrevligt! Jag åkte ned till stan där jag mötte henne och några av de människorna jag firade midsommar tillsammans med. Till min förvåning och glädje visade det sig att två av de jag tyckt allra bäst om var där. Dels en jätteskön kille med dreeds, dels den söta killen med stora bruna ögon (den här gången utan sin bästa väninna). Förutom dem fanns en annan tjej med, samt den killen som är lite intresserad utav mig. Vi packade in oss i min bil och tog oss till ett café där vi tog en fika och pratade om vad killar/tjejer finner attraktivt, vad skillnaden mellan söt/snygg/vacker är och kärlek och ragg i allmänhet. Det är ett extremt intressant ämne och ännu intressantare blir det när man disskuterar det med killar. Ju längre kvällen gick, dessto mer intresserad blev jag av killen med de bruna ögonen. Jag har ju tyckt om honom sedan första gången jag såg honom, men nu träffade jag honom igen för första gången sedan midsommar. Under kvällen pratade vi om hur dåliga killar är på att uppfatta raggningssignaler från tjejer i allmänhet och den brunögda killen i synnerhet. Därför vet jag inte om han uppfattade mina signaler, men jag flörtade med honom under kvällens lopp, ganska grovt. Från cafét flyttade vi oss sedan till en pizzeria där dreedskillen fick sin hunger stillad. Mer flörtade och en diss av den andra killen från min sida. Den uppfattade alla i gänget dock! Hade de ögonen med sig borde de alla ha uppfattat mitt intresse för den brunögde också. De sa dock inget om det. Kvällen avsutades med att vi gick på spontanbio och såg Miami Vice som visade sig vara Miami Bajs. Sämre film får man leta efter. Jag ägnade lika mycket uppmärksamhet åt den brunögde killen som jag sett till att få sitta bredvid, som åt filmen. Tyvärr tog han inte min hand där i mörkret och jag vågade inte riktigt ta hans heller. Jag tyckte att han borde förstått signalerna och agerat själv om han var intresserad, men jag är inte så säker på att han hade gjort det. Han hade nämligen sett ganska glad ut när jag ville sitta bredvid honom. När filmen var klar ställde vi oss alla upp, tittade på varandra och sa ett unisont "fy fan vad kass den var!". När vi lämnade bion ösregnade det. Vi ställde oss under ett tak, jag och dreedskillen mitt emot de andra, och disskuterade vad som varit sämst med filmen. Ville inte att kvällen skulle vara slut, trots att jag var riktigt trött, men allt roligt har ett slut och vi sa hejdå. Den brunögdakillen kom fram och gav mig och killen med dreeds en jättestor gruppkram. Mysigt, men konstigt. vem var den riktad till? Kompis? Något mer? När jag åkte hem den kvällen var jag på det klara med att jag ville träffa den brunögda killen igen, snart! Jag sms:ade killen med dreeds efter ett par dagar (eftersom jag inte hade den brunögdes nummer) och frågade om de ville ha filmkväll med mig. Svaret var nekande, den brunögde behövde packa. Packa?! Vad nu?! Hade jag missat något? Det visade sig att den brunögde skulle flytta tvärs över hela landet, sex timmar bort, för att studera på universitet där! Och han skulle flytta imorn! Till och med när jag lyckas hitta någon jag gillar i närheten av mig så slutar det med att de finns långt bort! Vad menar ödet med att hela tiden göra detta mot mig! Gaah!

Nu sitter jag här, utan någon jag gillar i närheten igen. Logiskt sett vet jag att det är bra. Jag flyttar trots allt själv om några få veckor och att lämna en kärlek bakom mig hade varit otroligt smärtsamt. Sedan att jag kryper på väggarna av väntan på flytten är en annan sak...