Gift dig med dig själv!

När vi gifter och förlovar oss tycker många att det är en självklarhet att man måste älska personen ifråga. Det är trots allt någon som man planerar att spendera resten av sitt liv med. Trots detta glömmer vi lätt bort att vi faktiskt tvingas dras med oss själva precis lika länge.

Ofta är man sin egen värsta ovän. Ingen annan klankar ned på dig på samma sätt som du själv gör dag ut och dag in. Det är du själv som kritiskt granskar varje vinkel av din kropp och förbannar de där extra kilona kring höfterna eller bristningarna på huden som tycks skina värre än neonskyltarna på Picadilly Circus. Det är du själv som trots att du utförd en uppgift bra på jobbet eller i skolan bara vet att du kunde göra det så mycket bättre. Det är du själv som jämför dig med alla andra och alltid finner att du alltid är sämre.

Om en parter hade sagt allt det här, dag efter dag, så hade de allra flesta rest sig upp, gått ut i hallen och smällt igen dörren i ansiktet på honom. Tyvärr är det inte lika lätt att säga upp bekantskapen med sig själv. Det är rent av omöjligt. Enda sättet är att acceptera det du inte kan förändra, arbeta på det du kan förändra och inte är nöjd med och helt enkelt ha överseende med dig själv. För du hakar ju knappast upp dig på småfel hos din partner eller dina vänner. De tycker om dig för den du är, så varför inte ta och göra samma sak?

Innan du ens funderar på att ingå ett livslångt kärleksförhållande (eller ett förhållande överhuvudtaget) så måste du ingå ett kärleksförhållande med dig själv. Gift dig med dig själv och lova att älska dig själv i nöd och lust, i all evighet.