Beroendeframkallande del 2

I will love again, though my heart is breaking. I will love again, stronger than before. I will love again, even if it takes a lifetime to get over you. Heaven only knows, I will love again.

(VARNING! långt inlägg!! Hur allt började kan ni läsa här.)
Hur kan man falla för någon så snabbt och så hårt? Inom loppet av några få dagar hade han vänt upp och ned på hela mitt liv. Jag har aldrig gråtit så som jag grät den dagen jag kom hem ifrån London. Hade någon erbjudit mig en möjlighet att få stanna där i sex månader till så hade jag utan att tveka tackat ja. London är en stad som får mig att känna mig levande och allra mest levande fick han mig att bli. Att tvingas lämna honom bakom mig gjorde ont. Allt jag ville var att åka tillbaka till honom. Jag visste att han hade känslor för mig också, men jag räknade inte med att han till skillnad från mig skulle vara en realist.

Jag ville åka dit så snart som möjligt igen, på novemberlovet lät som en bra idé i mina öron, men det tyckte inte australiensaren. Han insåg att det inte skulle gå att bygga ett förhållande på enstaka helger och även om vår tid tillsammans var "nothing short of a fantasy", som han uttryckte det, så skulle det inte fungera. Det kändes som om någon sprängt mitt hjärta i tusen bitar. Det gjorde så fruktansvärt ont i mig.

Hade jag varit smart så hade jag släppt honom där och då, men mitt hjärta klamrade sig krampaktigt fast vid honom och vägrade släppa taget. Så vi fortsatte att hålla kontakten som vänner. Från min sida var det ett skådespel redan från början. Jag ville inte vara vän med honom, jag ville så oändligt mycket mer. Han skrev långa mail där han berättade om sitt liv och jag led i tysthet, då jag inte var en del av det.

Tre månader senare återvände jag till London. Jag skulle besöka ett par universitet som jag var intresserad av och bara ha det roligt. Jag åkte ensam för att kunna göra precis vad jag ville och vad jag ville var ju såklart att träffa australiensaren igen. Den övriga tiden var jag inte speciellt orolig över. Alltid skulle jag hitta någon att umgås med och så sant som det var sagt, redan på Liverpool Station träffade jag en tjej ifrån Österike som jag spenderade en hel del tid med under mina dagar i London.

Det bästa på hela resan var ju såklart att jag fick träffa honom igen. Första dagen åkte vi till East Putney och åt på restaurang. Känslorna gick inte att hålla tillbaka och innan kvällen var slut gick vi där hand i hand igen och kysstes godnatt utanför mitt hotell. Ännu en gång blev jag övertygad om att det borde vara vi två.

Jag skulle vara i London torsdag-söndag och på lördagen träffades vi igen. Istället för att spendera tiden i storstaden tog vi tåget hem till hans hem i Weybridge. Vi hyrde en film, lagade mat och sjönk ner i soffan. När vi ätit färdigt kröp vi ihop med hans hand i min och mitt huvud på hans axel. Det var en fantastisk känsla att känna honom andas. När filmen var slut kände jag att vi var tvugna att ha det samtalet jag fruktat hela kvällen. Jag var tvungen att berätta precis vad jag kände och få reda på precis vad han kände för mig. Det blev ett långt samtal där jag förklarade mina känslor och han förklarade sina. Sammanfattningsvis så kan man säga att ja vi tyckte om varandra, ja vi hade ett starkt band mellan oss och ja vi klickade på ett självklart sätt, men det var för mycket i vägen. Om vi båda var singlar om 10 månader så skulle vi försöka då. Det var väligt många "om", allt för många, men trots det klamrade jag mig fast vid tanken på att det kunde bli vi två om jag bara höll ut.

När vi hade pratat klart var klockan redan elva på kvällen och jag hade missat sista tåget. Han erbjöd mig att sova över och jag accepterade utan att tveka. Lånade några kläder att sova i och det var något otroligt erotiskt över att bära hans kläder. Australiensaren, som den gentleman han är, började bädda åt sig själv på soffan och jag fick ägna mig åt en tio minuters övertalningskampanj för att få honom att sova i sängen tillsammans med mig. Vi lade oss vid midnatt, men somnade inte förrän vid tre-fyra tiden. Nej, vi älskade inte, men det vi gjorde var otroligt fantastikt. Vi somnade med armarna kring varandra. Det var den bästa natten i mitt liv.

Men likt Askungen som vid tolvslaget var tvungen att bryta förtrollningen, var vi tvugna att vakna igen när morgonen kom. Jag var tvungen att åka hem. Jag var nedstämd, men överlycklig på samma gång. Jag trodde verkligen vi kunde klara det. Jag trodde att ödet skulle vara snällt och att vi på något magiskt sätt skulle vara singlar fram tills jag kunde flytta dit.

Fem månader senare kom mailet. Han hade skaffat flickvän.
Det var som om någon stuckit mig med en kniv, samtidigt som allt exploderade, samtidigt som jag blev helt tom inombords. Jag fannn mig själv hålla andan eftersom det gjorde fysiskt ont att andas. Jag hade förlorat honom. Och det fanns ingenting jag kunde göra åt det.

Jag bröt all kontakt även om min själ protesterade högljutt. Det hade varit mentalt självmord att umgås med honom nu när han var upptagen. Nu har det gått ett par månader och steg för steg går jag vidare med mitt liv. Jag träffar nya killar och hoppas att jag en dag ska träffa någon som får mig att känna så som han gjorde. Men jag kommer aldrig glömma. Någonsin.