It's alright with me

Jag vet att jag pratar väldigt mycket om australiensaren och hur bra allt var, men tyvärr är det nog en förfinad bild av verkligheten. Verkligheten sett ur mina förblindade ögon och endast ur mina. Egentligen var det mycket som inte var bra. Jag visste hur starka mina känslor var, men tyvärr stod det snart klart att hans känslor för mig inte var lika starka. Han var inte villig att slåss. Redan i oktober hävdade han att det aldrig skulle fungera mellan oss. Trots att både han och jag kände dragningskraften som fanns mellan oss. Trots att både han och jag kände fjärilarna i magen (jag vet detta, han har själv sagt det till mig). Sedan i december reste jag till London ändå och än en gång träffades vi och föll för varandra. Jag kunde tydligt känna hur han försökte stå emot mig och sina egna känslor, men det slutade ändå med av vi somnade tätt omslingrade under hans fluffiga täcke. Väl hemma igen var det samma visa. Det skulle inte fungera, mem vet hur det ser ut om tio månader? Kanske det kunde fungera då? Jag satte mitt eget hjärta i Death Row och väntade och väntade och väntade. Han väntade inte.

Ofta kan jag tänka att timingen är att skylla. Om vi bara hade träffats ett år senare. Om vi verkligen hade kunnat träffa varandra obehindrat, då hade han nog inte kunnat stå emot. Eller hade han kunnat det? Var jag bara en parantes i hans liv? Kanske allt bara var en barnslig dröm? Men då minns jag hur han tog min hand när vi satt där nära varandra i hans mjuka soffa. Då minns jag hur han log när han sa att det var roligt att träffa mig så snart igen. Då minns jag hur han drog mig närmare sig under duntäcket. Jag väljer att tro att jag var något mer än en parantes i hans liv. Han var i allafall mer än så i mitt. Han är en underbar människa och jag önskar honom verkligen all lycka i framtiden. För nu går jag vidare med mitt liv. Jag kommer alltid minnas honom, och säkert nämna honom fler gånger på bloggen, men jag vet att precis bakom kröken väntar en ännu större kärlek och jag ska möta den med ett leende på mina läppar.

I guess it's over now. I think we've seen the end. When our common dream faltered in the between. Though I've tried so hard to make it real. It doesn't matter now. I guess it never did. And it's alright with me and it's alright if that's how you want it to be.