Man slutar aldrig upp med självplågeriet

Vad är det för defekt mekanism i människans hjärna som får oss att utsätta våra själar för självplågeri om och om igen? Det spelar ingen roll hur många gånger vi försöker intala oss själva att vi inte borde. Det spelar ingen roll att vi egentligen vet att det kommer göra ont. Bara vi får den där lilla sekundsnabba glimten av lycka. Som en drogberoende som bara måste ha nästa fix.

Du kan inte låta bli att skicka ett sms till ditt ex, fast du senast igår lovade dig själv helhjärtat att såga av dig armen om du så mycket som fingrade på knappanelen. Svaret kommer och orden förgyller hela din dag, men som samtidigt påminner de dig om vad du kände för personen ifråga och hur ditt hjärta värker. Du trodde att du hade börjat glömma, att ett sms inte kunde göra någon skada, men plötsligt kan du inte tänka på något annat.

Min australienare jobbar som proffisionell fotograf och har en fotoblogg på nätet. Adressen till sidan är lång och går tack och lov inte att memorera och likaså dyker sidan inte upp på googlesökningar. Under många månader brukade jag titta in där med jämna mellanrum, bara för att få se honom. De gånger sidan var uppdaterad med nya foton blev jag i det närmaste chockad. Jag ville att han skulle vara precis så som han var när jag lämnade honom. Att veta att han levde sitt liv till fullo, utan mig, gjorde smärtsamt ont. Ändå återvände jag gång efter gång. Efter den totala brytningen var jag tvungen att radera det mailet där han skickat adressen till sidan. Jag klarade inte av att se honom le mot mig på kort efter kort och undra vem av tjejerna som är hans flickvän.

Och det är så lätt att falla i fällan om och om igen. Att leva för de små stunderna av lycka. Hindra sig själv från att gå vidare. Så vad ska man göra? Jag vet inte. Jag antar att det enda svaret är stor självbehärsking. Vad tror ni?