Skammen var aldrig min

Idag känns det bättre, det hjälpte faktiskt att prata om det. Jag var med när vi berättade det för föräldrarna i en av de berörda familjerna sent i går kväll. De blev riktigt chockade - såklart - men det kändes ändå skönt att kunna se deras reaktion. Att de äntligen förstod, att de såg verkligheten och att de förbehållslöst trodde oss (mig).

Jag tror att jag varit orolig över att blotta något så privat som det här är för människor i vår bekantskapskrets. Det var min kropp det handlade om. Det var jag som inte visste vad jag skulle göra. Det var mina svagheter som blottades. Men nu inser jag att det inte stämmer. Det är inte mina svagheter som blottas. Det är hans. Ingen ser ner på mig, det har istället visat sig att de snarare ser upp till mig och till den styrka det krävs för att berätta det här. Jag är inte svag, han är det.

Och nu, nu är det jag som går segrande ur det här. För det är jag som kan vara stolt över den jag är idag, det är jag som kommer omge mig med massa nya vänner, det är jag som kommer leva mitt liv till det fullaste och det är jag som kommer få uppleva gränslös kärlek. Han och sin sida kommer bli helt ensam när alla hans vänner överger honom. Jag hoppas han kommer plågas i sin ångest. För att citera en av mina favoritfilmer: han är bara "shit with feet" och han är inte värd någonting.