SMS-konversation mellan mig själv och CL

CL - Hey, are you ignorin me? Please dont. Ive been havin a hard think and i was wondering if we could meet up and have a chat.

Jag- Hi CL, I've had time to think too and i know what i want know. It's not only a relationship, its magic. I've only had with one person ever. I don't think we're right for each other.

CL - I'm sorry that u feel that way hun. But i kinda had magic in mind!! We clicked!

Jag - And then you acted like an asshole.

CL - I did indeed. Sorry.

Jag - Whats done is done. You can never change the way you acted.

CL - I jus didnt kno wat i wanted. Can i make it up 2 u?

Jag - That will be hard CL. You're a boy, I need a man.

CL - That hurt. I never meant 2 mess u around. Can I have a chance to prove other wise.

Jag - Sorry CL. You had my trust and you've lost it. I have talked to several friends, both guys and girls, since we "broke up" and i deserve someone who makes me feel amazing. That person is unfortunatly not you.

CL - But we were only seeing each other. Getting 2 kno one another. I act nothing like that when things get serious. Its only now i've realised how much i enjoyed your company and how you made me feel.

Jag - I'm sorry. Please stop texting me now CL.

CL- OK

Jag funderade ett tag över vad jag ville. Pratade även med D om det. Ville jag ha tillbaka CL? Ville jag ge honom en andra chans? Som egentligen var en tionde chans? Svaret blev nej... Om det var rätt eller fel beslut för framtiden kan jag aldrig veta, men det känns i allafall som om det var rätt beslut just nu. Vad tror ni?

Break-up Week

Det verkar vara något som går just nu. Jag pratar inte om att jag är sjuk igen, vilket jag iof är, utan om att två av paren i bekantskapskretsen har gjort slut under loppet av ett par dagar. Ett av paren är han som är så-jäkla-snygg och hans söta flickvän och det andra paret är D och hans flickvän. Jag blev riktigt chockad när jag fick höra om det idag, för de två paren har i princip hållt ihop sedan vi började universitetet och alltid verkat vara hur kära som helst. D är lite nere nu, och jag känner verkligen med honom, men samtidigt sitter den en liten egoistisk person inne i mig som är glad över att ha fått tillbaka sin vän. Det är ett faktum att D och flickvännen spenderade nära på all sin lediga tid ihop och vi har verkligen inte haft chansen att umgås som vi gjorde i början. Jag tycker verkligen om den här killen (dock endast som vän!) och om vi spenderar mer tid ihop nu när han är singel igen blir ingen gladare än jag. Spenderade flera timmar med honom ikväll och det var jättetrevligt som alltid! Tydligen har han och hans flickvän ett "uppehåll" (men vi vet ju alla vart de brukar sluta). Hennes enda krav hade tydligen varit att han inte skulle "gifta sig" med mig. Konstigt krav att ställa tycker jag, men hon har varit orolig över vårt förhållande till varandra från dag ett. Jag hoppas faktiskt att de inte blir ihop igen. Och ja, jag vet att det är egoistisk. Men jag ser hellre att han spenderar tid med mig än med henne. Faktiskt.

Long time no see

Har haft en liten minidepression i ett par veckor nu. Den har berott på en blanding av olika saker: vintermörkret, uppsatser som måste skrivas, att alla i min lägenhet har parner utom jag, att vi inte festat ihop med hela gänget på över en månad... kort sagt blev det bara för mycket och inget kändes roligt. Igår kändes det tack och lov som om jag fick tillbaka lite av livsglädjen. Jag lämnade äntligen ifrån mig uppsatsen från helvetet och plötsligt såg dagen lite ljusare ut. Sedan blev jag hastigt och lustigt bjuden på en fest i en annan lägenhet i byggnaden. Det var nära att jag inte gick dit eftersom ingen annan i lägenheten ville gå och eftersom jag inte hade något att dricka. Som tur var bestämde jag mig för att gå ändå, jag vet ju sedan tidigare att det är på lägenhetsfesterna man träffar nytt roligt folk. Sagt och gjort, jag klädde upp mig och strövade över dit. Väl där blev jag mött av en av tjejerna jag känner i lägenheten som la armen om mig och drog med mig till ett bord som var överfyllt av sprit. Malibu, Vodka, Martini, Öl och diverse drycker att mixa med dessa. Det var lätt sprit för över 1000 kr och det var bara att ta för sig! Yippi! På festen träffade jag massa folk jag kände sedan tidigare, samt lite nya bekantskaper. Jag återsåg också A, som jag inte träffat sedan den kvällen där vi bröt med varandra. Vi konstaterade att vi saknat varandra under den senaste månaden och pratade en stund om vad som hänt sedan dess. Efter några timmar och många drinkar hamnade vi ute på balkongen där vi bara stod och kramade om varandra en lång stund. Sedan gick det som det gick och vi började kyssa varandra. Efter CL var det härligt att kyssa någon som var bra på det, för ärligt talat befann sig CL bland den sämre halvan av de jag kysst. Vi trivs ihop jag och A, det är bara så. Han sov över hos mig den natten och det var mysigt, men när vi vaknade konstaterade vi båda att vi aldrig kommer bli något par. Vi är helt enkelt kompisar som råkar kyssa varandra ibland. Attraktionen är inte tillräckligt stark för något annat och vi passar bättre som vänner. Han hade nog irriterat livet ur mig som min pojkvän för att vara ärlig. Det känns bra att vi är på samma plan. Vi har till och med bestämt oss för att bli varandras wingmen. Det ni!

Jag har tänkt en del på australiensaren på senaste tiden. Jag önskar inget hellre än att få känna vad jag kände när jag var med honom. Jag minns det fortfarande glasklart, fast det var ett år sedan nu. Hur otroligt fantastiskt de minsta små sakerna var: hans hand i min (jag minns den enda gången han tog min hand självmant och hur mitt hjärta hoppade dubbelhopp av glädje), hur otroligt lycklig jag var av att bara sitta nedsjunken bredvid honom i hans soffa och känna honom andas, hur otroligt glad jag var över att ha funnit det och samtidigt hur otroligt ledsen jag var eftersom jag visste att jag skulle förlora det igen. Jag har hållt mångas händer efter det, jag har kysst många läppar och kramat många muskulösa axlar, men jag har aldrig kännt den magin igen. Det var något mer än bara kemi, det var något mer än att tycka om någon, men jag vet inte exakt vad det var. Jag befann mig i något slags hänfört sinnestillstånd där jag kände mig otroligt hedrad av att få tillbringa tid med honom. Ett tillstånd där jag inte agerade efter vad jag ville, utan efter vad som kändes som en nödvändighet, efter ett själsligt behov. Jag ville inte bara ta hans hans, jag var tvungen att göra det för att överleva. Det låter otroligt mesigt när jag försöker förklara det, men det var en överväldigande känsla. Mer än något annat vill jag känna så igen för någon. Men jag vet inte hur jag ska få det att hända...

Ännu en förlorad dröm

Varför kan jag inte hitta en riktig man? En man som vet vad han vill och som vet hur han ska behandla mig? Jag börjar tvivla på att de finns. Jag verkar bara attrahera pojkar som antingen bara vill leka av sig eller som pågrund av timingen har alldeles för mycket pågång i deras liv för att lyckas med konststycket att klämma in mig i deras scheman. Varför?

Det blev ingen utgång i fredags och därför fick jag aldrig pratat med CL. Han hade föresten ursäktat sig själv från hela kvällen tidigare under dagen "my friends couldn't make it". Jag hade fått för mig att det hela inte hade något att göra med hans vänner, men där trodde jag visst fel! Han kom själv inte ens på tanken att komma och prata med mig hemma i mitt rum. Han tyckte väl inte det var tillräckligt viktigt det han skulle säga. Alltså visste jag fortfarande inte vad som gällde. Jag spenderade kvällen framför datorn istället där jag pratade i över en timme med Den söta killen med de stora bruna ögonen. Minns ni honom? Träffade honom ju senast på min födelsedag. Han fick mig att skratta, han fick mig att le och känna mig lugn och bekväm. När vi avslutade chatten kändes det som om jag kommit till insikt. Det var så det skulle kännas! I början av ett förhållande ska allt bara vara underbart. Man ska inte behöva kämpa för att få den andra personen att vilja träffa en. Nästa dag skickade jag ett sms till CL och frågade om vi skulle träffas över lunch för att prata om vår situation. Han svarade "sorry, can't do. just got home from work and gonna have a little sleep". Jag kände hur det flammade till inne i mig. Det här var säkert tionde gången på de få veckorna vi kännt varandra som han inte "orkade" träffa mig. Bullshit! Jag hade fått nog. Jag skrev tillbaka att hans funderar-vecka var slut. Att jag inte trodde han var redo för ett förhållande med någon och att jag förtjänar någon som kan vara där i både hjärta och själ. Hans svar gjorde mig ännu mer säker på att jag gjorde rätt som bröt med honom. Hans svar var "it's only been five days". Det var väl ändå inte poängen CL?! Jag är så trött på att vara put on hold för killar. Det är som om de är tillbaka i småskolan. Jag kan inte vara din pojkvän, men jag vill inte att du ska vara med någon annan heller. Jo, jag tackar! CL försökte med "låt oss vara vänner", men vi var aldrig vänner till att börja med så jag tackade nej. Det är bättre att bryta helt. Så tog det slut med ännu en kille som jag trodde var annorlunda.

Nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Nästan. Singel och fri som alltid i allafall. Jag är redo för ett förhållande. Behöver ett förhållande i mitt liv. Var finns mannen som vill vara seriös? Varför kan jag inte hitta honom? Sänder mitt långa blonda hår och min figur ut fel budskap till det manliga släktet? Jag vill inte vara någons leksak, jag vill vara någons flickvän. Är det så svårt att förstå?

Pratat ut med CL

Idag träffade jag CL för första gången på en vecka. Jag var riktigt nervös, och inte på ett bra sätt, när jag gick ner till puben. Väl där mötte han mig i svart kostym, svart skjorta och röd slips. Det var fruktansvärt stiligt och något klack till inom mig. Trots att jag var där med avsikt att avsluta det hela kunde jag inte låta bli att glädjas åt att få träffa honom igen. När han beställde drinkar åt oss i baren insåg jag att det hela skulle bli mycket svårare än jag trott. Över msn kunde jag distansera mig själv och vara kall, men irl kunde jag inte bortse från att han får mig att känna på ett väldigt speciellt sätt. Jag ville ju egentligen inte alls avsluta det vi påbörjat, men om han inte var beredd att ge mig det jag ville ha så var det precis det jag var tvungen att göra.

När han kom tillbaka drog vi båda ett djupt andetag och gav oss in i den disskussion vi båda visste att vi var tvugna att ha. Jag förklarade vad jag ville ha, vad jag behövde ha, ett riktigt förhållande med allt det innebär. Han sa att han inte visste vad han ville, men att han inte var redo för ett förhållande. Så bestämde vi att vi skulle vara vänner. Det tog 10 minuter innan dealen sprack. Jag kunde se att Chris började tveka. Han började säga saker som "next time I'll see you you'll probably be with some hot guy" och när jag svarade att så kunde vara fallet sa han "and then I've missed my chance". Han funderade en stund, såg mig sedan djupt in i ögonen och sa "I don't wanna let you go. Give me a week. Give me a week to sort out my life and I'll find out if I have it in me to give you what you deserve". Jag accepterade det. Han bad också om ursäkt för hur han agerat under de här veckorna "I haven't treated you like you deserve to be treated. I'm sorry. There's no excuse except that I'm crazy" och "I have missed you when I didn't see you, but I guess I've been crap at showing you that". Så nu har vi en vecka av status quo. På fredag träffas vi igen för att gå ut med massa annat folk. Antingen går vi skilda vägar efter den kvällen (för även om vi säger att vi skulle vara vänner vet jag inte om vi skulle umgås speciellt mycket) , eller så blir vi ett par. Med söta sms och riktiga dejter. Vi får se vad som händer. Han tog i allafall till sig vad jag sa om sms för tidigare i kväll fick jag ett där han önskade mig söta drömmar... om en vecka vet vi.

Jag är Arg

Från jag är rädd till jag är arg. Eller snarare jag var arg. Nu är jag mest förvirrad. Jag har ett påstående om hur det vanligtvis är i början av förhållanden. Om man precis hittat någon som man tycker om lite extra mycket så brukar man vill träffas så mycket som möjligt, skicka små sms de dagar man inte träffas och lära känna varandra på riktigt. Korrekt? Jag tror de flesta skulle hålla med mig om att det är så det vanligtvis brukar gå till, men inte med CL.

Det kan gå över en vecka mellan gångerna jag ser honom och om jag inte skickar ett sms så går det flera dagar utan kontakt. Jag ilsknade till ordentligt i fredags när han över msn totalt vägrade förstå både direkta frågor, ironiska påståenden och hintar. Jag frågade honom varför vi inte träffats på över en vecka och han svarade "I've been very busy". Det är ett svar som jag hade kunnat acceptera... om jag inte med all säkerhet hade vetat att han gått på bio med sina kompisar en kväll och sjungt kareoke på en bar med dem en annan. Väldigt upptagen han varit... Vi bor dessutom bara tio minuter ifrån varandra (gångavstånd räknat!), så det finns egentligen ingen anledning alls. Jag har inte kunnat prata med honom öga mot öga eftersom han åkt hem till Wales över helgen. Något han inte tyckte det var värt att tala om för mig. Jag fick reda på det eftersom han av misstag sände ett sms till mig som var menat för en av hans vänner. Vad håller killen på med egentligen? När vi träffas verkar han verkligen bry sig om mig, men han behandlar mig som om jag inte betyder något alls resten av tiden. Är han en player? Eller förstår han inte vad han gör? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Jag måste prata ut om det här med honom nästa gång vi ses. Ta reda på vad han vill. Varför han agerar så som han gör.

Jag trodde han var annorlunda...

Jag är rädd

Jag är rädd. Jag känner för att springa iväg och gömma mig någonstans där ingen kan nå mig. Jag vill inte. Det är för mycket. För starkt. Jag vill inte. Det är så mycket enklare att umgås med någon som inte riktigt når in i hjärtat. Någon man kan kyssa när man vill, krama när man behöver en kram, men samtidig inte komma för nära. Varför tror ni jag brukar falla för utländska killar? Jo, för med dem vet jag att jag bara ska spendera en begränsad period. De är inget hot mot mig. Nu när jag står inför något nytt, starka känslor för en kille som finns i min direkta närhet, skrämmer det slag på mig.

Igår kom den nya killen, låt oss kalla honom CL från och med nu, hem till mig. Han skulle inte komma förrän vid elva tiden, men redan vid tio stod han utanför dörren. Redan när han klev in förstod jag att något var fel. Han såg på mig med rädsla i ögonen. Det visade sig att han i flera år har haft sprängande huvudvärk som läkarna inte kan förklara. Den brukar komma och gå, men den senaste veckan hade den varit värre än någonsin och nu var den tillbaka igen. Han vet inte vad det är, eller varför det känns som om något ska explodera i hans huvud, men det skrämde honom något fruktansvärt. Jag kunde se på honom att han hade nära till gråten och blev riktigt, riktigt orolig för honom. Han betedde sig konstigt, vinglade och verkade få smärtattacker. Trots det försökte han uppträda normalt och ville inte att jag skulle behandla honom som en patient. Jag sa åt honom att ringa läkaren så snart som möjligt och boka en tid och sedan kunde jag göra något mer än att finnas där. Jag blev själv chockad över hur starkt jag reagerade. Det var samma chokerande känsla som när F avfärdade mig på Kreta, ett bevis på att mina känslor är djupare än vad jag vill erkänna.

Jag önskar att jag kunde vara som alla andra och bara känna glädje över att jag har sådana känslor för någon, men tvärt om river de mig mitt i tu. De skrämmer mig. Hur ska jag kunna ta mig igenom det här?

Den nya killen

Jag måste börja med att be alla mina läsare om ursäkt! Jag vet att bloggen blivit lidande på sistonde och jag skäms för det. Anledningen är att det är så mycket annat som ska skrivas nu för tiden. Eftersom jag studerar till att bli skribent (förhoppningsvis manusförfattare eller något liknande i framtiden), så överhopas jag hela tiden med nya inlämningsuppgifter. Ovanpå det så skriver jag resedagbok för att uppdatera familj och nära vänner, vanlig dagbok och dagbok för universitetet. Kort sagt är det väldigt mycket att skriva och tråkigt nog har min blogg blivit lidande. Jag ska försöka bättra mig!!

Som ni vet är A historia. Det ni inte vet är att C också är historia. Både jag och C kom ganska snabbt fram till att det hela bara varit en fylleflirt (eller två). Vi är egentligen inte attraherade av varandra. Alls. C går nu ut med en annan jättego tjej och jag är jätteglad för deras skull. De är ett sött par. Så var lämnar det då mig? Jo, nu ska ni få höra...

Lördagen innan Halloween hade en av lägenheterna i huset en Halloweenfest. Jag hade egentligen inte tänkt gå, men efter att ha funderat en stund kom jag fram till att det bara var halloween en gång om året och drog på mig jeanshotpants, ett brett bälte, en skjorta jag knöt under brösten, bruna boots och en brun cowboyhat. Min Daisy Duke kostym var fulländad. Gick dit med en grupp vänner och en flaska vodka och cranberryjuice. Väl där blev jag besviken. Festen var inte den bästa och jag hade förväntat mig att A skulle vara där. Jag visste att det inte var en smart idé att strula med A igen, men jag kände mig ensam och jag tänkte att A gott kunde få leka substitut en stund. Jag sprang dock på en av hans närmaste vänner så snart jag kom innanför dörren och det visade sig att A var ute och röjde på en klubb någonstans. Attans. Alltså försökte jag glida runt bland folk och prata bort kvällen istället. Tiden gick och jag hade ganska tråkigt. Saknade vissa människor på festen, bland annat D, och uppskattade inte alls den stora svarta killen som försökte lägga armen om mig hela tiden. När min vodka var uppdrucken drog jag mig till bålen som någon mixat i en stor plastlåda. När jag stod där och som bäst försökte fiska upp bålen från botten av lådan hörde jag plötsligt en röst som frågade mig "Are you interested in welsh-english connections?". Va? Jag vände mig om och mötte blicken från en kille med ruffsigt blont hår. Han såg min förvirrade min och frågade om jag inte var från england. När jag svarade att jag inte var det, följde en stund av "gissa landet" (nej, jag kommer varken från sydafrika eller australien). Han prickade dock rätt tillslut och vid det laget var jag fast. Jag hade redan glömt bort att jag önskat att A var där en stund tidigare och mina tankar var nu helt inriktade på den här nya killen. Jag viskade till min kompis "he's cute!" och drog sedan med honom ut ur lägenheten till den tomma korridoren där vi satt och pratade en stund. Det var som om vi kännt varandra jättelänge. Den där känslan man bara får om man klickar med någon direkt. Den där känslan jag inte kännt sedan Australiensaren... Senare under kvällen hamnade vi ute på en balkongen där han kysste han mig för första gången, (alltid på balkongen!! Både med A och C och nu den nya!). Han följde med mig till mitt rum en stund innan han försvann hem till sig. Kvar var jag med ett fånleende på läpparna.

Dagen efter sågs vi igen och han sov över hos mig. Han vet allt om monstret och till skillnad från alla andra killar tror jag på honom när han säger att han är beredd att ta det i min takt och att han inte vill skrämma bort mig. Trots det har jag redan gått länge med honom än jag gjort med någon annan. Han får mig att känna mig så bekväm. För första gången är det jag som har kontroll över min kropp och inte monstret. Det är en underbar känsla.

Dagen efter det träffade jag hans vänner (som jag fullkomligt älskar) och hade det trevligt på en pub i närheten. De var precis lika galna som han är och otroligt charmiga. Är det någon som är ute efter ett par goa killar så ska jag visa er i deras riktning. Efter den kvällen gick det många långa dagar tills jag såg honom igen. Jag saknade honom, men kämpade samtidgt med känslor som inte ville tro att något kunde vara så bra. Min hjärna har en tendens att gå i baklås när någon kommer för nära mig, men jag klämpade emot med allt jag hade den här gången. Han är helt enkelt för bra för att jag ska skjuta bort honom. Det gick nästan en hel vecka innan vi träffades igen, men vi halkade genast in i samma bekväma sinnesstämmning igen. Det finns en slags självklarhet mellan oss. Som om det hela tiden var meningen att det skulle bli vi två tillslut. Och man kan ju bröja undra om ödet haft något med det hela att göra. Varken jag eller han hade nämligen tänkt gå på den halloweenfest där vi träffades...

Just nu känns det bara bra. Han får mig att le bara genom att vara sig själv. Det är en helt annan känsla som bubblar inom mig än vad det var med A. A var en rolig lek, någon som fyllde ut tomrummet. Det känns som om den här nya killen faktisikt kan leda till något större. Något permanent. Jag tror jag håller på att bli kär...