Gamla minnen

Att plötsligt få ett mail från australiensaren har onekligen fått mig att tänka tillbaka på den korta tiden vi hade tillsammans. Oftast när han korsar mina tankar nu för tiden väljer jag att fokusera på den långa väntan, den långa pinan och den slutliga dödsstöten. Eller så väljer jag att se på det hela utifrån, som en betraktare, och ser då endast händelser istället för känslor. De senaste dagarna har jag dock kommit på mig själv med att minnas allt fullt ut. Alla känslor. Hur det kändes när han för första gången kysste mig, hur underbart det var att sitta bredvid honom i soffan och känna honom andas, hur hans hummande sång under matlagningen fick min själ att hoppa av glödje, hur håret i hans nacke kändes mellan mina fingrar, hur de kläder jag lånade av honom kändes mot min hud, hur glad jag var över att jag hittat någon som fick mig att känna som jag gjorde och hur otroligt rädd jag var för att jag skulle förlora det. Och när jag minns det. Hur det verkligen var när vi var tillsammans. Då är det inte mycket som håller mig tillbaka från att överge allt jag kämpat för och återuppta kontakten. Det är då jag undrar hur jag någonsin ska lyckas hitta någon som han igen? Han var den perfekta gentlemannen. Den beresta globetrottern. Den estetiska själen. Han kände så rätt! Men när jag får de här känslorna så har jag trots allt lyckats att hålla mig själv tillbaka. För jag tror benhårt på att någon kommer att komma in i mitt liv och vara bättre för mig än vad australiensaren någonsin var. Inom en inte allt för avlägsen framtid. Och det är den tron som får mig att ta mig igenom ännu en dag utan att kontakta honom. Det är det som får mig att le åt livet och pojkarna i det. För min dag kommer. Var så säkra.