lördag, september 02, 2006

Ofrivillig kontakt

Jag fick ett mail från australiensaren igår. Ett massutskick han hade gjort till sina vänner. Han brukar göra sådana när han upplevt något han tycker är värt att berätta och jag har fått en bunt av dem under året som jag kännt honom. Den här gången hade han varit i Portugal med några killkompisar och i mailet gick han igenom allt från vad de hade ätit till hur de hade spenderat nätterna. Jag läste hela mailet, nästan tvångsmässigt och apatiskt. Det är som att jag inte kan känna något längre för honom. Jag har aldrig upplevt så starka känslor som jag upplevde med australiensaren och jag tror att min känsloapati nu är en försvarsmekanism. Jag blockerar undermedvetet känslorna och väljer istället att inte känna något eftersom de hade varit alltför smärtsamma att släppa fram.

Varför har han kvar mig i sin maillista? Varför skickar han ett sådant mail till mig då jag avsagt mig all kontakt med honom? I mitt avskedsmail till honom skrev jag:

"...This is extremly hard to do. I hate to lose you, but I can't see myself as your friend, so this has to be the end. If you find yourself single in the future, you know who to call. I'll be the first in the row. Until then, bye (hans namn)"

Jag nämnde för min mamma att han skickat ett mail till mig och hon la fram en intressant fundering. Han kanske tog mig på orden och kontaktade mig när han blev singel. I så fall skulle det innebära att han är singel nu... Själv vet jag inte om jag tror på den teorin. Om han ville återuppta kontakten med mig borde han ha skickat ett längre personligt mail, inte ett massutskick (varför skickar han det till mig?!) och ett opersonligt sms på min födelsedag. Jag kommer inte lägga någon större vikt vid det här. Jag orkar inte åka hans berg- och dalbana igen. Orkar inte hoppas för att sedan bli besviken. Orkar inte gå igenom det en gång till.

Jag kommer aldrig att bli hans vän, så det finns ingen anledning för honom att behandla mig som en. Mina känslor finns fortfarande kvar i någon form, visserligen borttryckta, men ändå. Så låt mig vara. För mitt hjärtas skull. Låt mig vara.

1 kommentar:

Emmylou sa...

Shit, jag skulle inte klarat av det... Men kämpa på, tjejen! Du gör rätt i att gå vidare!