Jag är rädd

Jag är rädd. Jag känner för att springa iväg och gömma mig någonstans där ingen kan nå mig. Jag vill inte. Det är för mycket. För starkt. Jag vill inte. Det är så mycket enklare att umgås med någon som inte riktigt når in i hjärtat. Någon man kan kyssa när man vill, krama när man behöver en kram, men samtidig inte komma för nära. Varför tror ni jag brukar falla för utländska killar? Jo, för med dem vet jag att jag bara ska spendera en begränsad period. De är inget hot mot mig. Nu när jag står inför något nytt, starka känslor för en kille som finns i min direkta närhet, skrämmer det slag på mig.

Igår kom den nya killen, låt oss kalla honom CL från och med nu, hem till mig. Han skulle inte komma förrän vid elva tiden, men redan vid tio stod han utanför dörren. Redan när han klev in förstod jag att något var fel. Han såg på mig med rädsla i ögonen. Det visade sig att han i flera år har haft sprängande huvudvärk som läkarna inte kan förklara. Den brukar komma och gå, men den senaste veckan hade den varit värre än någonsin och nu var den tillbaka igen. Han vet inte vad det är, eller varför det känns som om något ska explodera i hans huvud, men det skrämde honom något fruktansvärt. Jag kunde se på honom att han hade nära till gråten och blev riktigt, riktigt orolig för honom. Han betedde sig konstigt, vinglade och verkade få smärtattacker. Trots det försökte han uppträda normalt och ville inte att jag skulle behandla honom som en patient. Jag sa åt honom att ringa läkaren så snart som möjligt och boka en tid och sedan kunde jag göra något mer än att finnas där. Jag blev själv chockad över hur starkt jag reagerade. Det var samma chokerande känsla som när F avfärdade mig på Kreta, ett bevis på att mina känslor är djupare än vad jag vill erkänna.

Jag önskar att jag kunde vara som alla andra och bara känna glädje över att jag har sådana känslor för någon, men tvärt om river de mig mitt i tu. De skrämmer mig. Hur ska jag kunna ta mig igenom det här?