Ännu en förlorad dröm

Varför kan jag inte hitta en riktig man? En man som vet vad han vill och som vet hur han ska behandla mig? Jag börjar tvivla på att de finns. Jag verkar bara attrahera pojkar som antingen bara vill leka av sig eller som pågrund av timingen har alldeles för mycket pågång i deras liv för att lyckas med konststycket att klämma in mig i deras scheman. Varför?

Det blev ingen utgång i fredags och därför fick jag aldrig pratat med CL. Han hade föresten ursäktat sig själv från hela kvällen tidigare under dagen "my friends couldn't make it". Jag hade fått för mig att det hela inte hade något att göra med hans vänner, men där trodde jag visst fel! Han kom själv inte ens på tanken att komma och prata med mig hemma i mitt rum. Han tyckte väl inte det var tillräckligt viktigt det han skulle säga. Alltså visste jag fortfarande inte vad som gällde. Jag spenderade kvällen framför datorn istället där jag pratade i över en timme med Den söta killen med de stora bruna ögonen. Minns ni honom? Träffade honom ju senast på min födelsedag. Han fick mig att skratta, han fick mig att le och känna mig lugn och bekväm. När vi avslutade chatten kändes det som om jag kommit till insikt. Det var så det skulle kännas! I början av ett förhållande ska allt bara vara underbart. Man ska inte behöva kämpa för att få den andra personen att vilja träffa en. Nästa dag skickade jag ett sms till CL och frågade om vi skulle träffas över lunch för att prata om vår situation. Han svarade "sorry, can't do. just got home from work and gonna have a little sleep". Jag kände hur det flammade till inne i mig. Det här var säkert tionde gången på de få veckorna vi kännt varandra som han inte "orkade" träffa mig. Bullshit! Jag hade fått nog. Jag skrev tillbaka att hans funderar-vecka var slut. Att jag inte trodde han var redo för ett förhållande med någon och att jag förtjänar någon som kan vara där i både hjärta och själ. Hans svar gjorde mig ännu mer säker på att jag gjorde rätt som bröt med honom. Hans svar var "it's only been five days". Det var väl ändå inte poängen CL?! Jag är så trött på att vara put on hold för killar. Det är som om de är tillbaka i småskolan. Jag kan inte vara din pojkvän, men jag vill inte att du ska vara med någon annan heller. Jo, jag tackar! CL försökte med "låt oss vara vänner", men vi var aldrig vänner till att börja med så jag tackade nej. Det är bättre att bryta helt. Så tog det slut med ännu en kille som jag trodde var annorlunda.

Nu är jag tillbaka på ruta ett igen. Nästan. Singel och fri som alltid i allafall. Jag är redo för ett förhållande. Behöver ett förhållande i mitt liv. Var finns mannen som vill vara seriös? Varför kan jag inte hitta honom? Sänder mitt långa blonda hår och min figur ut fel budskap till det manliga släktet? Jag vill inte vara någons leksak, jag vill vara någons flickvän. Är det så svårt att förstå?