Long time no see

Har haft en liten minidepression i ett par veckor nu. Den har berott på en blanding av olika saker: vintermörkret, uppsatser som måste skrivas, att alla i min lägenhet har parner utom jag, att vi inte festat ihop med hela gänget på över en månad... kort sagt blev det bara för mycket och inget kändes roligt. Igår kändes det tack och lov som om jag fick tillbaka lite av livsglädjen. Jag lämnade äntligen ifrån mig uppsatsen från helvetet och plötsligt såg dagen lite ljusare ut. Sedan blev jag hastigt och lustigt bjuden på en fest i en annan lägenhet i byggnaden. Det var nära att jag inte gick dit eftersom ingen annan i lägenheten ville gå och eftersom jag inte hade något att dricka. Som tur var bestämde jag mig för att gå ändå, jag vet ju sedan tidigare att det är på lägenhetsfesterna man träffar nytt roligt folk. Sagt och gjort, jag klädde upp mig och strövade över dit. Väl där blev jag mött av en av tjejerna jag känner i lägenheten som la armen om mig och drog med mig till ett bord som var överfyllt av sprit. Malibu, Vodka, Martini, Öl och diverse drycker att mixa med dessa. Det var lätt sprit för över 1000 kr och det var bara att ta för sig! Yippi! På festen träffade jag massa folk jag kände sedan tidigare, samt lite nya bekantskaper. Jag återsåg också A, som jag inte träffat sedan den kvällen där vi bröt med varandra. Vi konstaterade att vi saknat varandra under den senaste månaden och pratade en stund om vad som hänt sedan dess. Efter några timmar och många drinkar hamnade vi ute på balkongen där vi bara stod och kramade om varandra en lång stund. Sedan gick det som det gick och vi började kyssa varandra. Efter CL var det härligt att kyssa någon som var bra på det, för ärligt talat befann sig CL bland den sämre halvan av de jag kysst. Vi trivs ihop jag och A, det är bara så. Han sov över hos mig den natten och det var mysigt, men när vi vaknade konstaterade vi båda att vi aldrig kommer bli något par. Vi är helt enkelt kompisar som råkar kyssa varandra ibland. Attraktionen är inte tillräckligt stark för något annat och vi passar bättre som vänner. Han hade nog irriterat livet ur mig som min pojkvän för att vara ärlig. Det känns bra att vi är på samma plan. Vi har till och med bestämt oss för att bli varandras wingmen. Det ni!

Jag har tänkt en del på australiensaren på senaste tiden. Jag önskar inget hellre än att få känna vad jag kände när jag var med honom. Jag minns det fortfarande glasklart, fast det var ett år sedan nu. Hur otroligt fantastiskt de minsta små sakerna var: hans hand i min (jag minns den enda gången han tog min hand självmant och hur mitt hjärta hoppade dubbelhopp av glädje), hur otroligt lycklig jag var av att bara sitta nedsjunken bredvid honom i hans soffa och känna honom andas, hur otroligt glad jag var över att ha funnit det och samtidigt hur otroligt ledsen jag var eftersom jag visste att jag skulle förlora det igen. Jag har hållt mångas händer efter det, jag har kysst många läppar och kramat många muskulösa axlar, men jag har aldrig kännt den magin igen. Det var något mer än bara kemi, det var något mer än att tycka om någon, men jag vet inte exakt vad det var. Jag befann mig i något slags hänfört sinnestillstånd där jag kände mig otroligt hedrad av att få tillbringa tid med honom. Ett tillstånd där jag inte agerade efter vad jag ville, utan efter vad som kändes som en nödvändighet, efter ett själsligt behov. Jag ville inte bara ta hans hans, jag var tvungen att göra det för att överleva. Det låter otroligt mesigt när jag försöker förklara det, men det var en överväldigande känsla. Mer än något annat vill jag känna så igen för någon. Men jag vet inte hur jag ska få det att hända...